Sex år gammal bestämde sig Anders Sunna för att bli konstnär. Han hade just sålt sin första teckning eftersom han behövde pengar för att kunna handla godis från varubussen som besökte byn. 13 år gammal hade han sin första utställning.

– I stället för estetiska på gymnasiet gick jag byggnads som målare. Jag ville ha ett yrke för kunna försörja mig medan jag etablerade mig som konstnär. Och jag fick ju lära mig massor om färger och att jobba fort.

Sedan följde studier på Umeå Konstskola och på Konstfack i Stockholm.

När började du intressera dig för att uttrycka dig politiskt genom din konst?

– 1999. Då beslutade länsstyrelsen i Norrbotten att våra familjer skulle slakta bort alla våra renar. Dessutom var det några som brände upp de höbalar som vi skulle ha matat renarna med. Jag var 14 år och började tänka själv.

Familjen bodde i Kieksiäisvaara, i Pajala kommun, på den svenska sidan av Sápmi. Striden om renbetena och samernas rättigheter till sina gamla marker hade redan rasat i decennier. Stämningen var spänd och hotfull.

Anders Sunna berättar att på grund av regeringens samepolitik förlorade familjen sina renöronmärken, en sedvana som bevisar ägandet av renar och rätten att arbeta som renskötare. I över 50 år har Sunnas familj kämpat med myndigheterna om rätten att vara skogsrenskötare. En kamp som präglat Anders Sunnas konstnärskap som han själv beskriver som en slags ”guerillarenskötsel”.

– Det visade sig vara ett effektivare sätt att göra min röst hörd, än att gå den byråkratiska vägen.

Dessutom förlorade han tidigt förtroendet för myndigheternas neutralitet.

– Vi blev olika behandlade i rättegångar. Bevismaterial försvann. Om du blev utsatt för ett brott så kom inte polisen ut. När vår stuga stals ville polisen först inte utreda. De sa att vi kunde göra en egen brottsplatsundersökning. Och det förstod vi ju att om vi klev runt där skulle de säga att spåren pekade ut oss själva.

Historien om stugan finns på på utställningen.

I ditt eget skapande, hur förhåller du dig till ditt samiska arv och dess traditionella uttrycksmedel?

– Det kommer ju ganska naturligt eftersom man ju utgår från det som finns närmast. Jag utgår från mig själv och vilken typ av konst jag skulle vilja se. Jag kan inte ta hänsyn till vad andra förväntar sig.

I hans verk blandas grovkornig politisk satir med graffiti och skulpturer – allt tryfferat med olika sorters samiska symboler.

– Jag använder fragment från olika tider som jag har fastnat för. Jag utgår från vad som känns bra.

Det finns en revolutionär anda över många verken. Det finns automatvapen i händerna på en del figurer. Man anar en hel del ilska?

– Ja, det kanske man gör. Men man får se till så att det får ett positivt utlopp i stället för ett negativt. Men jag är aldrig arg medan jag skapar, utan tvärtom på ett väldigt på bra humör. Jag får en slags revansch genom konsten.

Hur tycker du att dina verk bemöts ute i värden? Får du fram ditt budskap eller betraktas du som något exotiskt?

– Budskapet kommer nog fram. Men det är ju upp till en själv hur exotisk man vill vara och hur man lägger fram det. Om man följer den romantiserande bilden eller om man vågar visa mer hur det egentligen är. Eller om man använder den romantiserade bilden men också vågar driva med den. Man kan inte ta sig själv på så stort allvar hela tiden.

– Vi har mycket humor i vår familj. Även om det ser mörkt ut måste man kunna ha lite humor.

Tycker du att medvetenheten om samernas situation har ökat på senare år? Det har kommit prisbelönta diktsamlingar och långfilmer och flera nya musiker har trätt fram.

– Jo det finns kanske ett ökat intresse, men man har fortfarande snöat in på den romantiserande bilden. Du är fortfarande kvar i bilden av att alla samer lever i fjällen och har renar. Det finns ju andra bilder också. Min familj, till exempel, lever i skogsområdet.

– Och man tar inte upp saker som den senaste tvångsförflyttningen, som skedde 1986. Folk tror att det är 100 år sedan sådant hände, men det var faktiskt bara för 35 år sedan. Det finns så himla mycket som man fortfarande blundar för. Men det är ju ett bra steg i alla fall, att fler vågar stiga fram och visa upp sig. Alltmer samer utbildar sig inom film och konst och så. Det är ett bra sätt att göra sin röst hörd.

Utställningen öppnar den 1 februari och visas till den 12 mars. På grund av pandemin hålls ingen vanlig vernissage. Anders Sunna är inte på Åland. I stället tänker Nipå hålla en virtuell vernissage på nätet där alla intresserade kan koppla upp sig och delta. Utställningen kommer även att visas på nätet i form av en tredimensionell modell man kan klicka sig runt i.