I Berit Olanders ateljé invid Västerhamn är det redan en hel del besökare tidigt på lördagsförmiddagen. Källarlokalen med det låga innertaket är smakfullt inredd med konstnärens egna bildvävningar – både nya sådana och vävningar som hon gjorde redan på 1980-talet. Vid den tidpunkten bodde och verkade Berit Olanders dels i Tanzania, dels i Mocambique i Afrika.

Sedan dess har hon inte vävt särskilt mycket, tills i vintras när hon blev uttråkad av pandemin och den påföljande ensamheten.

– Nej nu ska försöka väva igen, tänkte jag och satte upp min lilla vävstol och började. Och det var så befriande att inte behöva tänka på pandemin och allt som hör därtill, säger hon.

Hon väver i norsk ull som hon själv färgar, det har hon alltid gjort. Men innan vävstolens kännspaka smatter fyller rummet gör hon en arbetsritning vars linjer ligger till grund för den slutliga produkten.

Det låter som en arbetsdryg process, hur mycket tid går det till en gobeläng?

– Det tar tid jo. Folk brukar säga att det verkar krävande, men då svarar jag nej, det är generöst. Tid är ett så tänjbart koncept – trivs man med det man gör så är det väldigt gott att sitta och hålla på med sitt.

Gaffeltricket

Mer än något annat vill hon inspirera nya konstnärer att ta upp bildvävning på Åland.

– Just nu är det bara jag som håller på, och det är faktiskt en teknik som är på väg tillbaka. Det märker jag på intresset, säger hon.

Påståendet är inte taget ur luften, snarare underbygger hon det med mängden respons och inbjudningar hon får så fort hon publicerar bilder på sina verk på sociala medier.

Har det inte alltid varit så?

– Nja, bildvävning hade en framgångsvåg på 1980-talet, sedan försvann det lite. Nu plötsligt märker man att konstnärer vill ta upp gamla tekniker igen.

Jag noterade att du använde en gaffel när du packade garnet i vävstolen. Är det en vedertagen teknik eller något du själv har hittat på?

– Oj, det vet jag faktiskt inte och det har jag heller aldrig tänkt på. Jag har alltid använt en gaffel bara.

Finlands äldsta glasfragment

På Kulturfabriken i Mariehamn som är något av en samlingspunkt för konstnärssjälar, passade många ålänningar på att utforska det konstnärliga utbudet.

Ritva Saloranta är glaskonstnären som jobbar med kopparfolie-, och Tiffanyteknik. I hennes verkstad finns en uppsjö olika glaskonstverk. Några av dem med anor mer än 800 år bakåt i tiden.

– När jag gick i glasskolan för 25 år sedan fick jag höra att de äldsta glasfragmenten som har hittats i Finland, är från Jomala kyrka.

I ett senare skede fick hon möjlighet att se de över 800 år gamla glasfragmenten. Glasbitarna som härstammar från ett okänt antal fönster var fortfarande delvis täckta av målfärg.

– Så jag inspirerades av dem och pusslade ihop liknande bilder i min egen glaskonst.

Delar av de historiska glasfragmenten finns ännu i en monter på kulturhistoriska museet i Mariehamn.

Inspiration från folkdräkter

Hon patinerar gärna tennet i sina glasinfattningar för att de inte ska glänsa och framträda för mycket.

– Det är ju själva glaset som ska spela huvudrollen. Jag vill inte att tenninfattningen ska stjäla uppmärksamheten från verken, säger hon.

I samma lokal ställer den berättande bildkonstnären Keathy Ericsson-Jourdan ut textilier i form av löpare med folkdräktsmotiv från hela Åland. Konstnärens svärdotter, Sandra Jourdan, som är på plats i Kulturfabriken på lördagen, berättar att flera av motiven också är blandningar av folkdräktsfärger från ett antal olika åländska kommuner i ett och samma verk.

– Det gäller även för hennes folkdräktshättor gjorda i emalj, säger hon och visar upp fantastiska kreationer i lysande färger.

Varje färg på emaljhättorna innebär en bränning i ugnen, och de fyra hättor som ställs ut på Konstrundan är färggranna till tusen – det går alltså nästan inte ens att gissa sig till hur mycket arbete varje hätta har bakom sig.

Ekstycket som har upplevt mycket

Peter Lindberg som bland annat tillverkar smycken av återvunnet trämaterial deltar i Konstrundan för första gången. Bland sina verk har han små hjärtan tillverkade av en gammal fönsterkarm från Kobba klintar, han har smycken av iroko från Pommerns gamla däck som byttes 1955 och han har snidade prydnader av björkvril – en knölformad defekt som också kallas masur.

Men allra häftigast bakgrund har nog ekbitarna på bordet framför honom. De kommer från ett antal ekstockar som grävdes fram ur leran i Svartsmara, Finström för några år sedan. Stockarna som låg i cirka fem meter djup lera skickades senare på en dendrokronologisk undersökning som visade att stockarna har legat under leran i över 2.000 år.

– Och då var trädet redan 450 år gammalt när det hamnade där, säger Peter Lindberg.

Hur har du fått tag på ett så historiskt virke?

– Han som grävde fram det kontaktade mig eftersom han visste vad jag sysslar med. 

Man tänker sig kanske för en gång extra innan man börjar kapa i ett sådant trästycke?

– Ja, nog känns det ju nästan lite heligt att få arbeta med materialet, det gör det.