Charles Dickens ”En julsaga” från 1843 är sannolikt världens mest lästa bok om julen, men en bra story blir aldrig utsliten.

I Teater Alandicas uppsättning landar publiken direkt i ett sagoboksuppslag med dickensk atmosfär, där virvlande och färgsprakande scener blandas med mörka och sorgliga stråk.

Regissören Petronella Wester styr skickligt ensemblen med 45 skådespelare mellan 7-70 år i den hjärtvärmande berättelsen om ensamhet, gemenskap och kärlek. Teater Alandica är tillbaka – med besked.

En julsaga handlar om den julhatande girigbuken Ebenezer Scrooge (Carl-Michael Nygård), han är ett svart hål av egoism och känslokyla.

Natten före jul får Scrooge besök av en vålnad i rasslande kedjor, det är hans framlidna kompanjon Jacob Marley (Jan-Erik Berglund) som kommit för att varna honom. Om inte Scrooge ändrar sitt beteende kommer ingen att sakna honom när han är död.

Tre andar tar honom med på en resa genom tid och rum: Svunna julars ande, Nuvarande julars ande och Kommande julars ande. De får Scrooge att minnas sin smärtsamma barndom, påminner om allt han inte gör för sina medmänniskor och visar vilket fruktansvärt dystert öde han riskerar att gå till mötes.

Berättelsen har ett stort och bultande hjärta, och påminner om att vi bara har ett enda liv att ta hand om. Den handlar om att tänka på andra än sig själv, och vikten av att se och möta andra människor. Det finns mycket att känna igen sig i trots att handlingen är nästan 200 år gammal, ett omåttligt habegär har aldrig varit något att sträva efter. Men sagan visar att det finns chans till förändring, alltsammans inramat i ljuvlig julidyll.

Carl-Michael Nygård, som till vardags jobbar på S-market, är suverän i huvudrollen som Scrooge. Med illmarigt leende, bleksminkat ansikte, vildvuxna ögonbryn och stripigt hår förkroppsligar han elakhet. Fredrika Sjölund-Löfroths smink förtjänar en eloge.

Scrooge är på scen i stort sett hela tiden, vilket är en bedrift. Karaktärsbågen är stor, det gör rollen mångfacetterad och krävande. Trots att han är en vresig och bitter surgubbe väcker han publikens medkänsla. Bakom det hårda skalet och förstelnade hjärtat finns ett skadat och förtvivlat barn.

Flera andra skådespelare glänser i sina roller och bidrar till föreställningens helhet. Mari Sjölund sticker ut som den fattiga flerbarnsmodern fru Lack. Jessica Öhman är en frisk fläkt som Nuvarande julars ande, hennes glädje smittar av sig på hela publiken. Jimmy Konttinen visar komisk talang i rollen som den godhjärtade systersonen Frederick. Ensemblens yngsta skådespelare, sjuårige Ludvig Dunder, är rörande i rollen som lille Tim. För att bara nämna några av insatserna.

Scenografin tål att få beröm. Den är byggd i två våningar, har rörliga moduler och bjuder på finurliga lösningar.

Kostymörerna har letat ordentligt i klädförråden och skapat dräkter som förhöjer upplevelsen, många av dem i den kulörta skalan.

Rent visuellt är föreställningen en njutning. Den bjuder på en rejäl dos julstämning, med julgranar, tindrande barnögon, digitala snöflingor, kända julsånger och myllrande gatuliv. Sista pjäsdatumet är innan lillajul, det känns nästan synd att ”En julsaga” inte får pågå längre in i december och sprida julkänsla.

Inledningen är lite väl seg. Fram till att andarna gör entré känns föreställningen något långsam, men sedan tar det banne mig fart. Det är inte många gånger spelet känns lågenergiskt.

Föreställningen är drygt två timmar lång, inklusive paus. Mina barn, sju och nio år gamla, satt stilla och tittade uppmärksamt hela tiden. Det gör mig imponerad.

Jag rekommenderar att se föreställningen med barn, den har något att erbjuda för alla åldrar. Det är något fint med att som vuxen dela upplevelse med barn, när olika publikåldrar lånar ut sina ögon till varandra ser man mer tillsammans.

Missa inte ”En julsaga”, en ambitiös och underhållande pjäs med en botten av allvar.