Paret Ralston har nyligen öppnat pensionatet Monkswell Manor. De befinner sig i vardagsrummet för att invänta gästerna. En radio står på och nyheterna meddelar om ett mord som skett inne i London. Obehagligt tycker de, men grubblar inte desto mer över det. Det är vintersäsong och utanför pågår ett intensivt snöande. Nästan alla rum är uppbokade, men visst är paret oroade över att snömängden ska hindra gästerna från att anlända. Men alla gäster infinner sig, till och med ett par som inte anmält sin ankomst. Då alla gäster samlats inser de boende på Monkswell Manor att de är insnöade, vägarna är oframkomliga av snömängden som fallit.

Detta är inledningen till pjäsen Råttfällan av Agatha Christie (The Mousetrap).

Råttfällan hade premiär i Nottingham 1952 och är en av världens mest spelade pjäser. På Alandica är det Kompani Nord som framför Råttfällan med ett gäng skådespelare, där de flesta har lång scenvana. Timingen i replikskiften och fysiska rörelser på scenen fungerar mycket bra där regissör Arn-Henrik Blomqvist har styrt fram renodlade och tydliga scenskiften.

Vi befinner oss på 1950-talet och scenografin skapad av Ulrika Kjeldsen har hittat rätt i inredning, färgsättning och teknik. Det har också dräktskaparna Gunilla Nilsson och Lena Andersson lyckats med.

Interiörmässigt befinner vi oss ständigt i samma miljö men förs i samtal till olika rum och händelser. Vi bekantar oss med gästerna som berättar om sina olika anledningar till att befinna sig på pensionatet. Och vi anar att alla inte är helt ärliga om sin vistelse på Monkswell Manor.

Råttfällan är ett morddrama vars intrig är något vag i början men som spetsas till ordentligt då den ogina gästen Mrs Boyle, spelad av Soffi Sonck hittas mördad. Nu vet alla att det finns en mördare bland dem!

Soffi Sonck gör en imponerande tolkning av Mrs Boyle, visar karaktärens själviskhet, men också hennes personinsikter. Ja, Soffi Sonck är magnifikt dråplig i sina utspel! Men de övriga storspelar också. Ulf Weman som major Metclaf, har inte så många talrepliker men spelar in stor humor då tillfället ges. Det lyfter pjäsen!

Även Maria Johans i rollen som Mrs Ralton ger liv och humor till sin karaktär, liksom Kenneth Johans som Mr Ralton. Pekka Sonck måste man också nämna för hans proffsiga spel som Mr Paravacini. Talangfullt spel såg vi också hos Frode Lantz i rollen som Christoper Wren och Linn Weman i rollen som Miss Casewell.

Jonas Love Danielsson som sergeant Trotter hade en roll som var både komplicerad och ordrik. Lite torrt framfört men det flöt på bra. Det fanns några tillfällen då Jonas kunde lagt lite humor i spelet men missade det. Men ändå, i karaktären han gjorde skapades både pondus och trovärdighet. Det räckte gott och väl till för att ge en sergeant Trotter sin sanna plats i pjäsen.

Eivor Lindström