Den finlandssvenska poesidebutanten Sara Nyman, till vardags restaurangarbetare och kulturskribent, erbjuder inga svar på den frågan. Däremot målar hon med sitt grova och självsäkra språk upp hur en tillvaro av kaos, fylla, sex och jakt kan te sig för de flesta av oss.

Jagets blick och perspektiv rör sig mellan Pargas, det lilla sydösterbottniska samhället Tjöck och kryssningsfärjans lonken-luktande förfall. En semesterö präglad av skitande båtturister och skräniga fiskmåsar finns också med, såväl som reflektioner ur klassamhället och om begäret. Vi får möta parkbänksalkisarna, billig östeuropeisk arbetskraft och gamla spökande kärleksminnen i jagets berättelse om det defekta livet, där hemmet ligger ute på utsökningsverkets auktionshemsida och den egna karriären kanske inte helt tar fart.

”…det är inte i enskilda citat utan i diktsamlingens helhetsverkan, i dess nerv och frammanade värld, som Nyman bäst kommer till sin rätt, i gestaltningen av vår tid filtrerad genom löjets och delaktighetens lins”, skrev Anna Möller Sibelius i sin recension i Vasabladet. Jag kan bara hålla med.

Viltvården en unik sinnebild

I ”Viltvård” är diskbänksrealismens gräsligheter och jagets virriga liv lika delar en frisk vind som ett något tröttsamt narrativ efter ett tag. Om gubbar som kräks under nyårsfyrverkerierna och är otäcka mot sina fruar har man läst förut. Detsamma om svulstiga skildringar av socker och fett, Koskenkorvans rivande i halsen, asfaltens kärlekslöshet och maniska stunder på dejtingappen Tinder. Vad jag dock rörs av, och som är riktigt bra, är när Sara Nyman bryter igenom realismens hinna: när gränsen mellan människan och älgar, gråsälar, svanar och getter blir allt svårare att konkretisera. Här finns mindre av desperationen och mer av djurets instinkt. Att i dikt bejaka människans vilda och nyckfulla sidor – de sidor som inte alltid går att tygla eller begripa – är vackert. Så blir också ”viltvården” en unik sinnebild. Och med samhällets vakande blick är det väl alltid än värre att vara en snårig och ostyrig kvinna:

”man minns: / redan i buffén / slocknade Marja-Leena / ansiktet i tallriken / innan hon kanade ner under bordet / i en snarkande hög / man minns: / att hon innan golvet / vält snapsglasen / med flit”.

”Viltvård” är dekadens på finlandssvenska. Samlingen förstår förfallet, bekräftar oförmågan att tämja den kåta arbetarklassen, och är (trots att det inte är en ängslig bok) liksom en påminnelse om att vi alla skulle behöva någon som tar hand om de turbulenta sidorna hos oss själva. Kanske vänder den också på smeten och utmanar dekadensen som synonymt med mörkret i människan? Oavsett sker allt detta till tonerna av eurotechno och Bon Jovi, vilket i sig är fantastiskt förstås.

Präglas av depressionens tankesnurr

Peter Mickwitz gör en annan tappning av människans dunklare sidor i sin nya diktsamling ”Misslyckad i en uggla”. Precis som depressionens töcken är boken inte händelsedriven, utan snarare präglad av det där mentala snurret som uppstår när man varit ensam och ledsen för länge. Där ordlekarna är det enda som kan få en att röra sig framåt i tankevärlden: ”där början var smörjan / vi stripigt följde till slutet / för att bygga oss ett / underbart struntförflutet”.

I ”Misslyckad i en uggla” går inte ens språket säkert i den värld av själsliga demoner som dikterna befinner sig i. Jag känner mig bakfull av läsningen; lyriken är ett minne som känns välbekant men saknar pusselbitar, som något som ekar igenkännbart i bakhuvudet men ändå saknar rätsida.

Den varierande längden på dikterna kastar mig ändå framåt genom boken, parallellt med diktjagets resa genom mörkrets kosmos. De korta enradingarna som ibland består av endast ett ord (vad sägs om ”medbrytningen”, till exempel?) för tankarna till Ola Juléns kultverk ”Orissa”, som förkroppsligar det avskalade och korthuggna språkets enorma kraft och där Julén själv beskrev det som att han strukit allt i boken utom självaste sanningen.

Mickwitz broderar visserligen ut sin text mer än Julén men man anar ändå vissa likheter vad gäller skildringarna av livssorgen. För mig handlar det i grunden om att, precis som i Nymans ”Viltvård”, utröna en slags sanning i det tragikomiska, trassliga och trasiga.

Ängslighetens ändlöshet

Det finns en viss putslustighet i vissa av dikterna i ”Misslyckad i en uggla” som lite tar udden av min läsning. Jag tycker om att befinna mig i dysterhetens kakofoni – inte i dessa dikters krassa humor och självironi, trots att jag förstår tanken bakom detta. Att vara deprimerad är ju trots allt också att kraftlöst skratta åt hur man hamnade där – att fnysa och skaka på huvudet åt sin egen situation.

Men jag kommer tillbaka in i diktsamlingens diffusa världsbygge i slutpartiet, som är separerat från resten av texten. Här sluter sig dikterna samman till en enhetlig form och plötsligt är vissa aspekter av mörkret och illamåendet också mer självklara än tidigare i boken. Vi får ta del av ett mer episkt berättande om förvirringen, uppgivenheten och ängsligheten. Vi närmar oss insikten om att sådana saker kanske inte tar slut, utan bara ändrar form och skepnad, och det är fint.

”Rädslan för plötsliga ljud. Alla ljud / har blivit plötsliga. Rädslan för ALLA ljud. / Rädslan för att någon annan plötsligt / skall vara där. Ingen annan är någonsin / där utom rädslan som är den som står / bredvid mig tung osynlig hela / tiden plötsligt åter och igen.”