Mången ålänning har säkert i förbifarten slängt en blick på den föråldrade hytten – ett stycke bygge som lika bra bara kunde ha glömts kvar där, mitt i förändringarnas tidevarv. Men hur många har egentligen tagit kliven in? Tittat och känt på mynttelefonen, telefonkorten och korttelefonkartan, reklamklistermärkena från taxibolagen?

Om man ger sig själv en ensam stund där inne (för många fler än en själv ryms sannerligen inte) kan man lyfta på luren, slå en tvåa och höra en liten tillbakablick på den åländska telefonihistorien.

Det är, faktiskt, som om tid och rum stillnar när man gör det. Hur invånarna i Mariehamn står i telefonförbindelse med varandra för första gången 1887 – något som leder vidare till telefoncentralernas framväxt, introduktionen av mynttelefoner och telefonkort, GSM-nätets lansering. Resten: historia.

Telefonkiosken som kriminell hub

I kulturen har telefonkiosken blivit något närmast mytomspunnet.

I tv-serien ”Sopranos” fyller telefonautomaten en betydande roll som kommunikationsmedel för att undvika att nyfikna externa parter – läs: poliser – får möjligheten att beblanda sig. Många gånger ser vi maffiabossen Tony Soprano dra iväg till en enslig telefonautomat för att ta emot ett samtal, inte sällan ett brådskande eller förargande sådant, från kollegorna i New Jerseys undre värld.

”Vad har du?”, frågar Tony med rusande ton i första säsongens femte avsnitt när Christopher Moltisanti, hans protegé och ”brorson”, ringer honom mitt i ett åskoväder från en telefonautomat till en annan. ”Våta skor”, svarar Christopher ironiskt. ”Du valde det här livet. Vill du inte jobba i regnet kan du för fan provspela för Yankees”, hugger Tony tillbaka.

Även i ”The Wire”, för många en systerserie till ”Sopranos”, använder Baltimores kriminella gäng stadens telefonautomater för att genom ett komplext system hålla kontakten utan att haffas av polisen. I den här serien blir den kultur- och teknikhistoriska utvecklingen än mer påtaglig, då polisen efter att ha lyckats avkoda det krångliga systemet med telefonautomaterna ställs inför ett nytt dilemma: de lättillgängliga mobiltelefonerna, i den här kontexten förstås kallade ”burner phones”.

Både minnen och magi

Lika mycket som en telefonkiosk alltid erbjudit ett tacksamt skydd från regn och rusk, ger telefonautomaten busarna ett juridiskt tak över huvudet. Och lika mycket som detta teknologiska underverk alltså har en rätt fufflig historia, har det också blivit skildrat som en både vacker och magisk företeelse i kulturens värld.

Telefonkiosken fungerar till exempel som en plats för ett överväldigande och hjärtevärmande återseende i filmen ”Amelie från Montmartre”. Bakom en kakelplatta i väggen råkar huvudpersonen Amelie hitta en plåtask innehållande små barndomsklenoder som en liten pojke, bosatt i lägenheten flera årtionden tidigare, gömt undan.

Amelie bestämmer sig för att hitta pojken, nu en medelålders man, och i en ljuvlig scen ringer hon från en telefonkiosk till en annan där han, som av en stark impuls, stiger in och är beredd att svara. I stället finner han sin hemliga ask intill telefonen, och i chockade tårar fingrar han på sin barndoms mest värdefulla prylar: en liten figur av en Tour de France-cyklist, ett svartvitt fotografi av en fotbollsspelare, en fickkniv och några kulor från skolgårdens viktigaste vinst.

I ”Doctor Who”, som sänts sedan 1963 och trollbundit en hel värld av både sci-fi-fans och helt ”vanliga” tv-tittare, reser huvudpersonen ”Doktorn” genom tid och rum i sitt häpnadsväckande rymdskepp ”TARDIS” – en telefonkiosk som smälter in bland vanliga dödliga människor eftersom den på utsidan ser ut som en gammal hederlig poliskiosk.

Drömmen om de avgörande samtalen

Om vi lämnar fiktionens värld går det att konstatera telefonens märkvärdigt paradoxala sida: att den erbjöd gemene person en privat stund – mitt ute i det offentliga. Telefonkioskens möjligheter till anonymitet är främmande för oss i dag; vi är utelämnade till våra egna mobiltelefoner som dessutom tycks veta mer om oss än vad vi hade önskat. Dörren till en och samma telefonkiosk kunde öppnas och stängas av hundratals personer, helt okända för varandra, under samma dag. Den tacksamma flyktigheten är omöjlig att återuppleva i samtidens utbredda mobillandskapet.

Och visst finns det också en sorg i att som 20-någonting-åring ha gått miste om telefonkioskens charm. Det är klart att mobilen gör våra liv tryggare och effektivare samt räddar ännu fler liv mitt i olyckor och kriser. Men får man lov att drömma en enkel dröm om att stå i en kur, med regnet smattrande ovanför huvudet, mitt i ett samtal som vänder upp och ner på livet?

Så jag fortsätter att smyga ner till Ålands minsta museum när jag är hemma i Vårdö. Snurrar på nummerskivan, fantiserar om alla surriga och riviga samtal jag kunde ringa. Höra klicket när luren läggs på och veta att allt är förändrat när dörren går igen efter mig. Det är lika pretentiöst som nödvändigt i en tid då mobilen – med sina miljoner lockelser – allt som oftast känns som en stalker på sin ständiga plats i synfältets yttre kant.