”Jag föddes den 11 augusti 1870 i mina föräldrars stuga i Pålsböle by, Finströms socken. Stugan, mitt barndomshem låg mycket vackert med utsikt över åkerfält med Finströms kyrka i fonden och Strömsviks säteri på kullen. Under en senare tid kom Strömberga folkhögskola dit. Medan jag besökte mina föräldrar tyckte jag att ljuset från skolans fönster var ett varmt ljus för Ålands folk.”

Så inleds boken ”Kära vän sa Markström” där barnbarnsbarnen Barbro Sundback och Susan Sundback sammanställt texterna från de 16 skrivhäften som Carl Markström (1870-1953) kallade för ”Mina livsöden”.

Carl Markström var en välkänd person i Mariehamn. Uttrycket ”Kära vän, sa Markström” lever ännu kvar hos en del äldre ålänningar. Ursprunget finns i hans långa gärning i Västra hamnen där han arbetade med att klarera resenärer. Det hände att resande som anlände nattetid och inte hade någonstans att bo, bjöds hem att övernatta hemma hos familjen Markström på Strandgatan.

Memoarerna börjar med minnen av barndomens lekar och bus, som när han gömde famnstaken, (ett mätinstrument), för den besökande lantmätaren. Han fick en risbastu som han mindes som en nyttig och karaktärsdanande upplevelse under resten av livet. Han minns de första ryska telegrafstolparnas uppväxande i landskapet år 1875. Barnen kastade omgående sönder en isolator med sten. Strax kom telegrafkontrollanten med sin stora hund som jagade upp busungarna i ett träd där de blev sittande i flera timmar, sedan en ilsken tjur avlöst hunden.

1885 mönstrade han på som sjöman. Det tog honom bland annat till London och Köpenhamn där han 17 år gammal lärde sig röka tobak, vilket han sedan ångrade djupt. Men efter 25 år lyckades han fimpa för gott: ”Jag hatar tobaksrökning. För det första är det en nationalskam när unga gossar går på gatan och stigar under arbete med cigaretten tänd i mungipan och ännu fulare att unga flickor gör det och till och med fruar”, skriver han.

Tillbaka i land började han studera vid Ålands första jordbruksskola på Haga kungsgård. Under ett besök hos släktingar i Mångstekta kritiserade han deras föråldrade jordbruksmetoder: ”Jag sade att det är beklagligt ställt med våra bönder på Åland att dom arbetar som Tälje tokar eller kanske som kineserna i tusenårig tradition utan att öppna ögonen för någonting nyttigt och gott.” Ett gräl han sedan ångrade. Men bara något år senare fick han uppleva modernare odlingsmetoder under ett Sverigebesök.

Han fick tjänst på Grelsby kungsgård där han lärde känna sin blivande hustru Amanda (född Vahlqvist): ”Jag såg en ung kvinna och blev föreställd för henne. Hennes hand var mjuk och varm, hennes ögon strålade mot min blick. Hon hade svart hår som glänste vid en vit panna. Röda rosor lyste på hennes kinder och munnen var söt. Mitt hjärta klappade så djupt, jag skulle inte kunnat säga ett ord om någon talat till mig på en lång stund. Hon sköt den första Amors pilen bra och jag forskade i hennes blick efter en varm kärlek och den var finnandes hos henne.”

Hans levande beskrivning av deras alltmer flirtiga umgänge är oväntat modernt. Hon frågar varför han inte tycker om björkar. Han svarar att han fått tillräckligt med risbastu som liten. Hon skattar och undrar om det kanske fortfarande behövs och undrar om han skulle göra motstånd. Han frågar om hon har lust att försöka och hon svarar att han inte förtjänat det ännu...

Han gifte sig med Amanda. De bosatte sig på Jomala gård och fick med tiden tio barn. Vid sekelskiftet 1900 flyttade familjen till Mariehamn där han arbetade som skjutskarl. 1906 tog Carl Markström anställning som extra poliskonstapel. Det var oroliga tider efter storstrejkens utbrott året före. Familjen hade det knapert. ”Ett par aftnar gick vi till vilan utan middag och kvällsvard för barnens skull då vi hade så litet förråd och ingenting kunde man inhandla. Oroligt var det efteråt också i vårt land. Röda gardet började operera med våldsmetoder. Dagliga stölder från bankerna och många mord. Levernet var inte vidare ljust under år 1906.”

I en bok som hittills nästan helt handlat om händelser i hans privatliv skriver Carl Markström nu alltmer om det politiska läget under 1900-talets första decennier. Skildringen blir opersonligare, men inte mindre intressant. ”När världskriget bröt ut den 30 juli 1914 precis under den bästa badsäsongen var det mycket främmande folk i Mariehamn. Det blev villervalla och omstörtning på alla områden. Bore II kom hit på extra tur efter turister. Den tog ombord mellan 500 och 600 personer. Ingen hade pengar då bankerna spärrades några dagar och ingen fick ut pengar.”

Tillsammans med kyrkoherde Mosander gick han dagligen upp på Badhusberget för att speja efter den tyska krigseskader som man väntade skulle inta Åland. Vintern 1915 kom 6.000 ryska soldater till Mariehamn. Dottern Karin som jobbade på kafé lärde sig ryska på kuppen av alla besökare. Allt var lugnt tills den 25 juli 1916 då en tysk zeppelinare kom flygande över Möckelö mot Mariehamn. Den hann släppa 13 bomber innan den ryska eldgivningen från marken jagade bort den. ”Zeppelinaren utvecklade ett väldigt moln omkring sig av rök och ökade farten med sina motorer tills den hastigt försvann för bättre bragder och obekanta öden. Dessförinnan hade bomberna skadat några gårdar också.”

Vid julen 1917 nådde ryska revolutionen Åland. Den 7 januari 1918 blev den unge affärsmannen John Dahl ihjälskjuten av ryska revolutionärer i ett rum på Societetshuset. Carl Markström var en av dem som fick föra bort den döda kroppen.

Han beskriver den politiska utvecklingen under mellankrigstiden och början av andra världskriget. Han är kritisk till befästandet. ”1938 kom den stora smällen då Sverige beslöt stöda Finland att befästa Ålands öar som makterna uttryckligt garanterat Ålands folk och bestämt inte skulle befästas.”

”Mina livsöden” slutar abrupt 1940. Årets före hade Amanda dött. Kanske Carl Markström på äldre dagar och som änkling förlorade intresset för att blicka bakåt på sitt liv, spekulerar Barbro och Susan Sundback i efterordet. Han fortsatte dock att skriva dikter. Han dog 1953.

”Kära vän sa Markström” är en lustfylld läsupplevelse. Carl Markström skriver levande och är inte rädd för att uttrycka sig målande och ibland drastiskt. Han vet att ta vara på goda berättelser och sammantaget ger boken, en levande och underhållande bild av ett stycke åländskt liv under det slutande 1800-talet och nästan halvvägs in på 1900-talet.