De har mycket gemensamt, Billgren och Wilén: den tekniska briljansen, förmågan att obehindrat röra sig mellan olika material och tekniker, det kunniga men vanvördiga förhållningssättet till konsthistorien och inte minst skämtlynnet och det spefulla ifrågasättandet.
Ernst Billgren har med ett par äldre verk, men presenterar framför allt fyra nymålade oljetavlor. Det handlar om kitchmytologiska landskap laddade med konsthistoriska citat och symboler, samt hans egna patenterade Billgren-figurer som rävar, änder och rådjur. Här finns barockmåleriets vanitassymboler med juveler,  blomsterbuketter och urnor, symboliserande livets fåfänga och förgänglighet. Han målar sin variant av Michelangelos pietà-motiv med jungfru Maria som håller sin döde son i famnen, fast här i form av en dyrbart klädd och smyckad räv med ett lamm i knäet. Tre prerafaelitiska kvinnofigurer i utsökt återgivna dräkter smyckar sig i väntan på den fornnordiska begravningsbåt som flyter i bakgrunden. De klara starka färgerna och den myllrande detaljrikedomen gör det lätt för betraktaren att förlora sig i associationer och drömma sig bort en stund. Det är rasande skickligt och grant utfört, men faktiskt lite tomt och meningslöst när man väl sett sig mätt på grannlåten. 
Billgren har hela sin karriär värjt sig mot att bli etiketterad. Han har gång på gång återuppfunnit sig som konstnär, författare, regissör, och prövat nya uttryck. Men han återkommer ständigt till sin grundfråga: vad är konst? Blir det konst bara för att man använder konstspråket? Och roligt tycks han ha på sin lukrativa och framgångsrika upptäcktsfärd genom kulturlandskapet.
Jonas Wiléns stora oljemålningar handlar också om livets fåfänglighet, men till skillnad från Billgren låter han sig inte distraheras av lekfulla infall utan behåller blicken fäst på det grinande kranium som går igen i de flesta av målningarna och teckningarna. Det här är en mörkare och allvarligare Jonas Wilén än vad man är van vid. Men faktum är att om man tittar noga efter hittar man en del svärta, ilska och sorg i hans så uppskattade, dagsaktuella satirteckningar också. Ibland får jag känslan av att Jonas Wiléns skickliga lekfullhet skymmer det underliggande allvaret hos honom. Men här på konstmuseet låter han allvaret blomma ut i tre målningsserier. Den första kan läsas som en betraktelse över det förlorade paradiset. Den skröpliga människan i form av ett skelett ges liv och en värld att leva i, men förmår inte ta hand om gåvan på ett ansvarsfullt sätt och slutar död i en grund grav. På den sista bilden i serien står nutida människor samlande vid en arkeologisk utgrävning och undrar vad som hänt. Det dova jordfärgerna skapar en lika höstligt vemodig, som illavarslande och hotfull stämning. Miljön känns förgiftad. Något fruktansvärt har hänt. En tom regissörsstol förekommer på flera av dukarna och kan tolkas som frånvaron av en högre mening. Som föräldralösa barn är vi utlämnade åt oss själva och se vad vi gör!, tycks konstnären sorgset säga.
Den andra serien är mer abstrakt och gestaltar, av titlarna att döma, konstnärens inre. Det är spännande expressiva målningar, alls inte insmickrande, utan sprängfulla av undflyende detaljer. Det är bilder att försjunka i och förtjust försöka lösa som gåtor. Buketten av ben och kranier är det bland kusligaste jag har sett på en konstutställning. De här tre målningarna tycker jag är utställningens starkaste.Den tredje serien är en triptyk med van Gogh:skt färgstarkt vildsinta maskrosor i tre livsstadier. 
I sidorummet bjuder Wilén på elva utsökta tuschteckningar av träd vars jugendslingrande grenverk låter ana de ständigt återkommande kranierna med tomt stirrande ögonhålor. Han visar även ett par skulpturer i form av jordglober där han målat över kartan och ersatt med öde landskap med ensamma skelettlika figurer.Som helhelt betraktat är det här en nyckelutställning av en konstnär som spänt musklerna och blottat sitt inre. Den så talangfulle Jonas Wilén kastar maskerna år sidan och kliver fram. Det är oerhört intressant och välkommet. Det här är en utställning ingen konstintresserad ålänning får missa. 

Petter Lobråten