Dansarnas släkt och vänner brukar snabbt fylla upp Alandica när det är dags för de stora årliga Dundershowerna i december. Lördagens två föreställningar är också så gott som utsålda på förhand.

Ålandstidningen gör ett nedslag på förmiddagen, mitt i genrepetitionerna. En efter en anländer dansare med håret i prydliga knutar och med lådor i händerna. Lådan innehåller scenkläder – de flesta har flera ombyten med sig –, men också fika och annat som kan behövas under dagen.

När drygt 300 dansare i olika grupper ska lösa av varandra är det ett minutschema som gäller för att få logistiken att fungera. De olika grupperna har till exempel fått exakta tider då de ska vara på plats och utanför Alandica kör föräldrar i skytteltrafik.

– Ha så roligt i dag så ses vi sen, ropar en mamma som lämnar av sin dotter.

Lugn trots tidspress

Erica Dunders mamma Ann-Louise Ahlman tar emot dansarna när de kommer och visar var de ska hänga av sig. I fotbollsvärlden finns materialförvaltare, och det är också vad Ann-Louise Ahlman brukar kalla sig. Trots tidspressen verkar hon helt lugn. Med åren har rutinerna satt sig.

– Av någon underlig anledning jobbar vi bäst under press. Vi brukar också tänka på att det här är dansarnas dag.

Frågar man Erica Dunder så är hennes mamma en väldigt viktig pusselbit i Dunderdans.

– Hon gör ett hästjobb. Det är mamma som gör allt men hon brukar inte vilja synas.

Andra som är viktiga för att få maskineriet att rulla är de många dansare som varit med många gånger tidigare.

– De som är äldst – jag brukar kalla dem drottningar – vet hur vi vill ha det. Jag förlitar mig väldigt mycket på de äldre och de på mig. Vi har ett väldigt bra samspel, säger Erica Dunder.

Fått många vänner

I sminklogen har några av de äldre tjejerna samlats. Någon går igenom körschemat och en annan hjälper en kompis att fixa håret. Just sammanhållningen bland dansarna är något Julia Eriksson uppskattar.

Hon är 16 år och har varit Dunderdansare sedan hon var sju. I dag tränar hon tre till fyra gånger i veckan. Trots att hon deltagit i många shower redan känner hon fortfarande av en viss nervositet inför dansföreställningarna.

Julia Eriksson ska klara av fem till sex klädbyten mellan låtarna. För att underlätta har hon någon gång haft med sig en resväska med klädpåsar märkta med de olika låtarnas namn.

– Det är ett tajt schema och man måste vara kvick. Jag är lite nervös men det brukar släppa när man väl ska gå upp på scenen.

Dansen har gett Julia Eriksson många fina relationer under uppväxten.

– Jag har lärt känna folk jag annars inte hade träffat. Dansen binder ihop oss, säger hon innan det är dags för henne att ta sig mot scenen för att finslipa ett av de nummer hon är med i.

En trappa upp står en grupp och väntar. Snart är det deras tur att repetera danserna.

– Det känns pirrigt, säger Asta Brunnsberg.

– Men också roligt, lägger Tova Gestranius till.

Säljer slut på rosor

Erica Dunders sambo Mats Lindman har fått hoppa in som ljudtekniker under dagen, och hennes pappa Tom Dunder håller på att arrangera guldpaketen som är en del av scendekoren. Han ska senare sköta konfettimaskinen och hjälpa till bakom scenen.

– Ja, det här är lite av en familjebusiness, säger Mats Lindman och skrattar.

Lite längre bort längs Nygatan finns en annan plats där det också är fullt upp den här dagen. Cityblommor har förberett med massor av röda och rosa rosor och vid kassan står föräldrar och far- och morföräldrar i kö för att köpa blommor till dansarna.

Om bara två timmar går ridån upp och det är dags för den första föreställningen.

– I år är det väldigt många i olika åldrar som står på scenen första gången. Också i den äldsta gruppen är det dansare som är med för första gången och det känns jättehäftigt, säger Erica Dunder.

Vad är det bästa en sådan här dag?

– Att få vara backstage och se dansarna när de springer ut på scenen i panik, i lycka och i skär glädje.