Trots sitt enorma inflytande över populärkulturen har skräckförfattaren Howard Phillips Lovecraft (1890–1937) aldrig fått det breda litterära erkännande han förtjänar. Han skapade en egen originell mytologi som otaliga andra författare öst ur och vidareutvecklat, med Lovecrafts goda minne. Han var alltid generös mot författarkollegor.

Lovecrafts skräck bygger på det yttersta mörkret och människans litenhet mot utomjordiska krafter som det inte finns något att sätta emot. Hans berättelser har inga traditionella hjältar, utan befolkas av nyfikna och ofta lärda gentleman som inte kan motstå lockelsen i att dechiffrera en förbannad text i den ondskefulla boken Necronomicon eller bryta det uråldriga sigillet på ett tempel i Mexikos djungler, tills de inser att de är förlorade och blir vansinniga om de inte hinner dö först.

Hos Lovecraft finns ingen frälsning.

En modern författare som delar Lovecrafts materialistiska svartsyn är Michel Houellebecq. 1991 kom hans essäsamling ”Emot världen, emot livet” som skarpögt analyserar Lovecraft och dennes författarskap. Boken har just kommit i en snygg nyutgåva på Sanatorium förlag.

Houellebecq skriver ”Givetvis har livet ingen mening. Men det har inte döden heller. Och det är en av de saker som får blodet att isas när man upptäcker Lovecrafts universum. Hans hjältars död har ingen mening. Den ger ingen frid. Den innebär inte alls ett slut på historien. HPL dödar obevekligt sina figurer som om de bara vore dockor som slets itu. Likgiltig för dessa futtiga incidenter fortsätter den kosmiska fasan att växa”.

Houellebecq sympatiserar med Lovecrafts motstånd mot att underordna sig sin tids ideal med tron på samhället, familjebildningen, den goda människan och civilisationens utveckling. Han var strikt ateist och materialist och såg bara slump och kaos i naturen och universum. Lovecraft ville skriva ”objektiva” skräckberättelser helt befriade från psykologiska drivkrafter och mänskliga drifter som längtan efter sex, kärlek och pengar. Ämnen som Houellebecq tvärtom frossar i, även om hans karaktärer också ofta saknar psykologiska motiv, utan huvudsakligen drivs av kliande driftstillfredsställelse.

Houellebecq skriver: ”Livet är smärtsamt och fullt av besvikelser. Därför är det meningslöst att skriva nya realistiska romaner”. Han sammanfattar sin och Lovecrafts gemensamma syn på livet och litteraturen: ”När man älskar livet läser man inte”.

Ett skäl till att Lovecraft aldrig blivit lika känd som exempelvis sin stora litterära föregångare och inspiratör Edgar Allan Poe (vars privatliv också lämnade mycket att önska) är hans ohöljda rasism. Han vämjdes av alla invandrare som såg annorlunda ut och som han upplevde bredde ut sig på hans bekostnad. Lovecraft är en mycket visuell författare som excellerar i att beskriva de skrämmande omänskliga former hans monster antar. Houellebecq, som också har uttryckt sig rejält rasistiskt, i synnerhet mot araber och muslimer i stort, menar att detta rashat faktiskt gjorde Lovecraft till en ännu större författare eftersom det återförde rasismen till dess innersta kärna: rädslan. En slutsats man får tugga en stund på för att bedöma hur den egentligen smakar.

Faktum kvarstår att både Lovecraft och Houellebecq, trots sina osympatiska personligheter, har skrivit flera storartade berättelser. Men som Gabriella Håkansson konstaterar i sitt intressanta efterord, ska det bli intressant att se om den just nu mycket mer berömde och framgångsrike författaren Houellebecqs böcker står sig lika länge som Lovecrafts ändå gjort.