Två kompanier ur Finlands grenadjärskarpskyttebataljon, sammanlagt 500 man, hade kommenderats till Åland våren 1854 för att förhindra en fientlig landstigning. Den planen övergavs emellertid. Inför de franska infanteristernas landstigning drogs skarpskyttarna tillbaka innanför fästningens murar. Där tvingades de i overksamhet invänta kapitulationen. Det var som krigsfångar i den engelska staden Lewes, East Sussex som de satte sig i respekt.

De 18 månaderna i Lewes trotsar beskrivning. Stadsborna tog dem till sitt hjärta och minns dem fortfarande. Skarpskyttarna berättade om sina äventyr när de återvände till Finland sommaren 1856, men framför allt är det i tidningen Sussex Advertizer Surrey Gazette etc. som vi kan följa deras liv i det gamla länsfängelset. (Officerarna med familjer var privat inkvarterade och hade stor rörelsefrihet.) Mellan oktober 1854 och juli 1856 publicerar tidningen ett fyrtiotal artiklar och notiser om krigsfångarna.

När de anlände togs de emot med skepsis: ”Knappt att man såg en välvuxen karl bland dem”, skriver tidningen om deras ankomst till järnvägsstationen. Men tonen skulle snabbt förändras. ”Be it observed, märk väl”, skriver tidningen redan inför ankomsten, ”de är inte ryssar utan finländare!”.

I en samtida engelsk bok, ”Pictorial History of the Russian War”, uppges att en sjukstuga och en stor verkstad inretts för träarbete – fångarna blev så småningom ryktbara just för sina träarbeten. I en artikel 24 oktober 1854, kort efter deras ankomst, kommer också fångarnas läskunnighet fram. En läsesal inreds som så småningom skall förses med lämplig litteratur, skriver tidningen. I nämnda bok berättar författaren att fångarna i länsfängelset väckt stor uppmärksamhet i England och att de:

... överhuvudtaget hade en bildningsnivå med avseende å läs- och skrivkunnighet som är överlägsen den engelska soldatens – ett faktum som, ehuru föga smickrande för oss som nation, ytterligare stimulerar intresset för deras land …

Inspirerade av tidningsartiklarna fattar Lewesborna stort intresse för ”sina” fångar och vallfärdar till länsfängelset. Märkligt nog blir alla insläppta och får umgås med internerna. Fångarnas träarbeten blir attraktiva souvenirer. Till slut blir besökarna så många att löjtnant Mann, kommendanten, är tvungen att sätta gränser. 31 oktober 1855 kan Lewesborna läsa att fem timmar om dagen skall räcka som besökstid och att fångarnas lunch mellan klockan ett och två blir besöksfri. Just lunchen tycks ha varit besökarnas stora intresse. Matsalen, som tidigare hade varit kapell, var försedd med läktare och därifrån kunde allmänheten beskåda internernas måltider. Om man betänker att skarpskyttarna inte hade några officerare i fängelset måste nog följande passus i Sussex Advertiser Surrey Gazette etc. 24 oktober 1854 anses märklig:

”Vi har inte sett maken till gott uppförande och lugn än när dessa 400 män äter sin middag. Måltiden avslutas med en bordsbön som sjungs unisont, men före den sitter alla i så perfekt stillhet under några minuter, att man kunde höra en knappnål falla. Efter bönen lämnar de bordet i så god ordning att det kunde tjäna som exempel för månget engelskt sällskap.”

Annars fanns det minsann mycket livlighet bland fångarna. Tidningens redaktör och stadsbor följer med när de hundra i taget motioneras på Sussex vackra gräsklädda kullar och på badutflykter till ån Ouse som flyter genom staden. Deras lekar beskrivs som märkliga och vilda ... och de kunde simma! Med andra ord, utanför murarna var de som kalvar på grönbete.

Det var med sin läs- och skrivkunnighet och sitt goda uppförande som skarpskyttarna gjorde intryck; de försvarade sitt lands ställning bland civiliserade nationer, skriver tidningen. Krigshjältar blev de inte men hjältar likväl ... med hyfs och bildning, fast de var unga pojkar från de lägsta samhällsklasserna.

En humanare behandling än den skarpskyttarna fick i Lewes kan man knappast föreställa sig. Det är hemlängtan och tristess som är fångarnas problem, det förstår Sussex Advertiser Surrey Gazette etc. Till och med när tre fångar rymmer avhandlas det i tidningen med förståelse, ja som en karneval när rymlingarna jagas av konstaplar, en ryttare och en skock skrikande pojkar.

Den 2 december 1855 skriver tidningen med mycket värme att fångarna först samlat in pengar och sedan sytt kläder och gjort stövlar åt en fattig gosse från trakten som de träffat under sina besök på kullarna utanför staden. Vi får veta att pojkens far sitter i fängelse misstänkt för stöld. När kläderna överräcks, skriver tidningen, som alltid tycks ha en redaktör på plats för att uppmärksamma fångarna, fattades halsduk. Då sågs en fånge ge sin nya halsduk åt den lille gossen.

Den 22 juli 1856 sätter Sussex Advertiser Surrey Gazette etc. punkt för sin 21 månader långa följetong om krigsfångarna i Lewes. Med berömvärd saklighet och medkänsla hade tidningen följt fångarnas liv. Märkligheter, underhållning och rörande detaljer hade tidningen serverat sina läsare, men för en sentida läsare är detta sista inlägg, om en ung finsk soldats begravning i främmande land, måhända ändå det märkligaste. Fem skarpskyttar hade varit för sjuka för att resa hem med sina kamrater i april 1856. De hade tuberkulos. Tre av dem kunde lämna England i juni, två tillfrisknade aldrig. Längst levde skarpskytten Johan Kivi. Det är om hans begravning tidningen skriver 22 juli:

”Den döde eskorterades till St. Johns begravningsplats av ett kompani ur Kungliga Marinkåren med regementets trummor och flöjter i spetsen. Kyrkan var full till sista plats och många fler anslöt sig till de sörjandes procession när kistan fördes till graven. Efter en sista bön hedrades den döde med tre gevärssalvor avfyrade av marinsoldaterna.”

I en nyutkommen bok, ”He tekivät laulun, Oolannin sodan soiva tarina” (De gjorde en sång om det åländska kriget), berättar författarna Pirjo-Liisa Niinimäki och jag Jerker Örjans om en handskriven sångbok från 1856 som hittats i spånorna på ett mellantak på en bondgård i Renko nära Tavastehus. Vi kan visa att en av sångerna i sångboken, ”Ålandin sota laulu”, är ursprunget till den populära finska sången Oolannin sota. Dagens sång med fyra verser ger en helt missvisande bild av slaget om Bomarsund medan den ursprungliga, episka sången med 18 verser realistiskt skildrar slaget, nederlaget och krigsfångenskapen i Lewes. Den har bevarats endast i sångboken från Renko.

I den ursprungliga sångens sista vers anträder skarpskyttarna sin hemresa som fria män i en stämning av eufori (i författarens översättning):



När gossarna fara så sjunga de:

Hurra, hurra, hurra!

Engelska riket är härligt de’ me’,

Men fäderneslandet är härligare,

Sjung fara, sjung fara, sjung faralla-la-la-la,

Hurra, hurra, hurra!

Så här beskrivs samma tillfälle i Finlands allmänna tidning 7 maj 1856. (Märk, finländarna kallas här ryska fångar. Några ryssar fanns inte i Lewes):

De ryska fångar som varit internerade i Lewes avreste därifrån 18 [april] om morgonen till Portsmouth där de gick ombord på ”Imperatrice”. En stor folkmassa hade samlat sig vid järnvägsstationen för att säga ett hjärtligt farväl åt fångarna. Stadsmusiken hade självmant infunnit sig för att beledsaga dem. Stadens konstaplar och officerare voro likaledes närvarande.

I vår bok konstaterar vi att engelsmän, fransmän och ryssar hedrats med minnesmärken i Bomarsund och föreslår att också finländarna, Finlands grenadjärskarpskyttar, hedras med en plakett.

Text: Jerker Örjans