Med Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–1791) kända ouvertur ur operan Don Giovanni öppnade Gävlesymfonikerna konserten på Alandica. De mörka dramatiska tonerna skapade från första stund den magi och förtrollning som känns igen i Mozarts musik. Man dras in i musiken genom stråkmusikens mustiga anslag och förförs sedan av blåsinstsrumentens lättsamhet.

Musiken avspeglar på detta sätt librettot om adelsmannen Giovannis utsvävande och stundtals grymma levnadsstil. Orkestern spelade stort men stråksektionen hade i mitt tycke ännu inte nått sin fulla potens.

Vi stillade oss därefter med Violinromans F-dur av Ludwig van Beethoven (1770–1827) och möter solisten Ava Bahari. Musiken kommer nära och man kan stort njuta av de vackra tonerna. Ava Bahari tolkar musiken lekande lätt, med lidelse och perfekt renhet i tonerna. Dirigenten Andreas Patrik Hansson ger också tid till Ava att lägga in en personlig touch i spelet. Det personliga finns också med i hennes spel i Camille Saint-Saëns (1835–1921) Introduktion och Rondo Cappriccioso.

Saint-Saëns dedicerade Introduktion och Rondo Cappriccioso till spanjoren Pablo de Saraste som också uruppförde verket. Man kan därför höra influenser av spanska rytmer och melodier i musiken. I introduktionen hörs Ava Bahari spela i virtuosa men även ruffare stråkföring. Rondot är fantasifullt och lekande, skapat i glädje. Allt framfört i härligt samspel mellan dirigent och orkester.

Efter paus framfördes Symfoni nr 4 ”Den italienska” av Felix Mendelssohn (1809–1847). Mendelssohns symfoni är ett mästerverk, som känns igen och är populärt ännu i våra dagar.

Här briljerade Gävlesymfonikerna och verkade trivas med att spela för oss ålänningar. Symfonin startade upp med glada toner i Allegro vivace där Mendelssohns inspirerats av en resa i Italien. Symfonin övergår sedan i romantiska och vemodiga toner i Andante con moto, som framförs med skön linje i instrumenten. Dirigenten Andreas Patrik Hansson leder på ett till synes enkelt sätt musikerna genom satserna. De vemodiga melodierna hänger sedan kvar i Con moto moderato och lyser fram i blåsinstrumenten karaktärsspel som fulländas tillsammans med stråkarna.

Den avslutande Prestosatsen är karnevalsliknande och spelas i snabb takt. Här utför musikerna ett fantastiskt arbete tillsammans. Märkligt nog tog Prestosatsens avslutande del, i känsla, mig tillbaka till inledande Mozarts, Don Giovanni. Till mörker och ljus. Och i bruset av de avslutande applåderna från en nöjd publik, kan man konstatera att klassisk konsertmusik på Åland är viktig och behövs.

Eivor Lindström