”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen”.

Jodå, visst börjar även Teaterföreningen i Mariehamns uppsättning av Strindbergs Hemsöborna med svensk litteraturs kanske mest kända inledning.

Den tragikomiska berättelsen om kärlek, lust och svek bär drag av grekiskt drama, och intrigen utspelar sig på en skärgårdsö någon gång i slutet på 1800-talet.

Hit kommer drängen Carlsson (spelad av Eric Sundberg) för att hjälpa Madam Flod (spelad av Ann-Christin Sjölund) att få ordning på gården efter att gubben Flod gått hädan. Hennes son Gusten (spelad av Frode Mangelli-Lantz) föredrar att vara ute och skjuta fåglar, gården tar han inget ansvar för.

Carlsson får mandat av Madam Flod att ta kommandot och visar sig vara mer handlingskraftig än Arga snickaren och en ekonom i Lyxfällan tillsammans. Inte bara får han den nedgångna gården på fötter utan hittar en ny inkomstkälla genom att hyra ut ett av husen till sommargäster. Men det skär sig snabbt med Gusten som ser Carlsson som en inkräktare och misstänker att han har något mer i kikaren.

Madam Flods tacksamhet till den yngre Carlsson övergår snart i varmare känslor. Tanken på att få vara delägare i en egen gård, om han så måste gifta sig med den gamla änkan, utlöser en hunger hos Carlsson som är svår att mätta.

Den Gävlebaserade regissören Olle Törnqvist har en gedigen teatererfarenhet med över hundra föreställningar i bagaget, och hans handledning får de åländska skådespelarna att lyfta.

Ann-Christin Sjölund är perfekt i rollen som den blint förälskade änkan Flod. Hon må vara uträknad som kvinna men är ändå inget hjälplöst fruntimmer, Sjölunds tolkning ger henne värdighet.

Eric Sundberg gör också ett bra jobb och är grundad i sin roll som Carlsson. Men han känns snällare än romanens huvudperson, jag hade gärna sett de sluga och manipulativa dragen ännu mer förstärkta.

Inte minst är det birollerna som imponerar. Frode Mangelli-Lantz sticker ut i rollen som den envisa och tjuriga sonen Gusten. Jan-Erik Berglund tar ut svängarna rejält som den druckne och ostadige pastorn, och Matts Stenlund får utlopp för sin komiska ådra i rollerna som latmasken Rundqvist samt tyske direktören Diethoff. För att bara nämna några av skådespelarinsatserna.

Maria Fedko har skapat en scenografi byggd av väderbitet virke som ger den nödvändiga skärgårdsstämningen. Stadshusets scen är utbyggd med ett bryggparti ut i salongen som länkar in till kammaren hos Madam Flod. Även kostymerna går i den gråtonade färgpaletten.

Föreställningen har flera kreativa teaterfinesser, som att skådespelarna sover stående och att hela spelsalen nyttjas för in- och utgångar. Lösningen på den iskalla slutscenen, den berömda snöstormen, är genialiskt utförd med enkla medel.

Ibland retar jag mig på att akustiken i stadshuset är hopplös, och visst märks skådespelarnas premiärnerver av när det snubblas över repliker.

Men ändå är Hemsöborna en välgjord och sevärd föreställning som är trogen grundberättelsen. Den är bitvis varm, rolig och sorglig, och ensemblen gör utmärkt ifrån sig.

Ibland sänks helhetsintrycket i en amatörteaterföreställning av ensemblens ojämnhet, vilket är oundvikligt. Men Olle Törnqvist har lyckats ta fram det bästa ur varje skådespelare och har skapat en föreställning där gruppen som kollektiv står ut framför individerna.

Passa på att njuta av ett klassiskt drama om maktkamp och mänsklig svaghet, sex föreställningar återstår.