Hösten 2013 sattes Malin Nyberg upp på listan för levertransplantation. På grund av en autoimmun sjukdom hade hennes egen lever blivit i allt sämre skick.

– Jag var på ett ultraljud 2011 och då såg de att jag hade en hel del vätska i buken. Men jag tänkte inte mera på det. Jag hade tre jobb men tänkte att det var därför jag var så trött och svårväckt.

Men det slutade inte med det. Året som kom fick Malin Nyberg allt svårare med att äta och dricka. Hon kunde dricka en deciliter vätska var tredje timme och åt ungefär var tredje dag.

– Jag åt var tredje dag ungefär. Jag fick komma till sjukhuset, för att tömma vätska i buken några gånger under den här tiden. Jag började utredas för transplantation hösten 2011. Jag skojade med läkaren och frågade om det inte kunde finnas något mirakelpiller på Life som jag kunde ta. Men det fanns det inte.

Den 27 december fick hon det första samtalet från Mejlans sjukhus i Helsingfors. Hon skulle komma in direkt för det fanns en lever till henne.

– Jag flög till Helsingfors och där väntade en ambulans på mig för vidaretransport till sjukhuset. Men det blev ingen transplantation den gången. Det visade sig att den levern hade för mycket fettvävnad.

Malin Nyberg åkte hem och fortsatte jobba. Den 14 januari klockan 23 kom ett nytt samtal från Mejlans sjukhus om att hon skulle komma direkt.

– Jag fick åka ambulanshelikopter till Åbo universitetssjukhus. Eftersom det var en helikopter från Uppsala kunde de inte åka till Helsingfors ifall de skulle få en annan sjuktransport. Helikoptern på Åland var upptagen.

När hon kom till sjukhuset väntade en taxi som transporterade henne till Mejlans.

– Denna gång hade jag ingen följeslagare utan åkte helt själv. Operationen tog cirka åtta timmar och det var först efter operationen jag började tänka på vad jag varit med om och att jag faktiskt kunde ha dött. Hade jag inte fått transplantationen när jag fick den hade jag haft en vecka kvar i livet. Min lever hade gett upp.

Direkt till akuten

Direkt när Malin Nyberg vaknade efter operationen visste hon att hon inte var hemma och hon kunde svara på sjukvårdspersonalens frågor.

Sköterskor och läkare var förvånade över hur snabbt Malin Nyberg återfått medvetandet och kunde svara på alla frågor. Samma kväll vid 18-tiden, ringde hennes mamma till intensiven för att höra hur det hade gått. Personalen gav telefonen till Malin Nyberg och hennes mamma sa förvånat, ”va är det du”?

– Jag berättade om operationen och att den gått bra. Sedan ville jag äta. Jag fick potatis och schnitzel, i små bitar. Jag hade ju två rör ner i halsen så det var ganska svårt att tugga. De måste till och med fråga läkaren om det var okej att jag åt. Det var det.

Malin Nyberg blev kvar i två veckor på sjukhuset och sedan en vecka på patienthotellet.

– De ville ha koll på mig. En sköterska sade att jag verkligen hade finsk sisu fast jag var ålänning.

Kunde du få information på svenska?

– Läkarna var duktiga, de pratade bra svenska. Sköterskorna var sämre på svenska. Men det fanns en som kunde svenska och när hon var på jobb fick jag henne.

Malin Nyberg berättar om ett missförstånd som uppstod när hon bad om nya byxor.

– De kom med ett par sockor. Jag drog ut lådan vid sängen och visade alla sockor jag redan hade och försökte förklara på knacklig finska att jag behövde byxor.

När hon väl kom hem till Åland fick hon direkt åka hem. Hon tog bilen för att överraska dottern på dagis, men på hemvägen fick hon ett samtal att hon genast måste uppsöka akuten för hon hade början till avstötning av levern.

Tankar på givaren

Malin Nyberg fick kortison för att stoppa avstötningen och sedan fördes hon till Helsingfors igen.

– De sista symptomen på avstötning hade jag ett år efter operationen.

Hur vet man att man har avstötning?

– Man känner inte av det alls utan man ser det genom blodprov och det stoppas med kortison. Jag får äta avstötningsmedicin hela livet.

Hur känns det i dag?

– Jag mår mycket bättre än innan operationen. Kanske har jag inte riktigt samma kondition men det kan bero på åldern.

Var tredje månad går Malin Nyberg på kontroller där det tas blodprov för att se hur levern mår. Den 20 december var hon på återbesök till Mejlans.

– Då tog de en biopsi på levern för att kolla att allt är bra. Det är inte så skönt att få en lång nål instucken mellan revbenen för att ta provet. Sedan ska man ligga stilla i fyra timmar. Först två timmar på den sidan levern finns på och sedan två timmar till. Det är för att det inte ska uppstå blödningar.

Efter operationen har hon funderat en del på vems lever hon fått.

– Det enda jag vet är att det är en person som var mellan tio år yngre eller tio år äldre än jag. Inte ens kön får man veta. Jag tänker att den personen lever vidare i mig.

VM i Argentina

Malin Nyberg berättar att hon har en kompis i Thailand som fick veta vem givaren var och i Sverige kan man skriva ett brev till de anhöriga.

– I Finland finns inget sådant, i alla fall inte vad jag hört.

Vill du veta?

– Både ja och nej. Kanske det kan vara svårt för de anhöriga att se och möta den person som har deras barns, mammas, pappas eller någon annan släktings organ.

Efter operationen har Malin Nyberg fått många nya vänner som också är transplanterade.

– Jag bowlade en hel del när jag var yngre. När jag kände mig piggare tänkte att jag kunde försöka igen när jag kände mig i så pass bra form. 2015 blev jag finsk mästare bland transplanterade damer. Samma år hade jag möjlighet att åka till VM för transplanterade i Argentina.

Där gick det också väldigt bra för Malin Nyberg. Hon tog två guld. Ett individuellt och ett i tvåmanna.

– Där fick jag träffa många människor med olika transplantationer. Många har jag kontakt med ännu i dag.

2016 deltog hon i EM som hölls i Finland. Där blev det ännu ett guld och två brons.

– Jag har bowlat sedan jag var sju år. Men nu bowlar jag endast med dottern emellanåt.

Den 12 januari 2016 deltog hon i Finlands idrottsgala och fick en pokal för sina insatser i Argentina 2015.

En händelse som Malin Nyberg varit med om och som hon tycker är speciell är att hon 2014 deltog när man i Sverige firade 50-årsjubileum för transplanterade.

– Vi åt middag i Blå hallen och prins Daniel var på plats.

I dag tar hon livet som det kommer.

– Man tänker på ett annat sätt när man fått en andra chans. Största gåvan är att få vara med och se barnen växa upp, säger Malin Nyberg.