En torsdag i juli är jag vakt på Tall Ships Races för sonens fotbollslags räkning. Passet börjar vid 17 och avslutas vid midnatt. Med en gul väst vandrar jag fram och tillbaka i Esplanaden och längs marinan i Västerhamn.
Aldrig tidigare har jag sett så många människor i Mariehamn på en och samma gång. De talar otaliga språk, och de flesta ser så där genuint avspända ut som bara semesterfirare kan göra.
Dagen därpå tar jag med barnen för att gå ombord på fartyg, äta en glass och strosa mellan försäljningsstånden. Men efter några timmar lägger sig sonen i en av hängmattorna i Engelska parken, tittar på mig och frågar om vi inte kan börja cykla hemåt:
”Mamma, mitt sociala behov är fyllt nu.”
I samma stund han uttalar orden känner jag en stark längtan ut till stillheten på stugan.
Det är något visst med att bo på en plats som är åt det öde hållet stora delar av året, och som sedan lever upp under några få sommarveckor då allt händer på en och samma gång.
Plötsligt fylls vägarna av cykelturister och Torggatan av barnfamiljer från Sverige. I matbutiken får man förklara för en tysk hur han ska väga fruktpåsen och inne i staden är det hård konkurrens om parkeringsplatserna.
Det är så mycket som koncentreras till några få dagar att det är svårt att hinna med – både för knopp och kropp. En mättnad infinner sig förr eller senare, och då är det en ynnest att kunna packa bilen eller båten och välja lugnet för några dagar.
Först när evenemangskalendern gapar tom och gator och torg tömts på folk känns Åland som vanligt igen.
Och med det kommer en smygande längtan till nästa sommar, efter att få dansa på ett trångt dansgolv och att få höra musiken från något evenemang studsa över Slemmern.
Var sak har sin tid – och charm.