Om några dagar har det gått två år sedan min pappa dog. Ungefär lika länge har det tagit för honom att helt lämna sin närvaro i jordelivet.
En människa finns nämligen kvar lite överallt, har det visat sig. Det räcker verkligen inte bara med att dö för att avsluta konton, andelsägande, försäkringar och avtal. Jag har flängt runt på alla typer av kontor och skickat otaliga mejl.
Ibland har det gått smidigt. Ibland precis tvärtom.
Somliga vägrar avsluta något före en bouppteckning finns. Andra ska dessutom se originalen och nöjer sig inte med en inskickad digital version. När sedan ett arvskifte finns ska instanserna ha både det och bouppteckningen. Allt ska dessutom vara undertecknat av alla – bosatta på Åland eller inte.
Ett tjockt kuvert har följt med mig överallt så jag alltid är beredd. Den sista bossen är att identifiera mig med något annat än körkort, trots att jag inte har något annat. Jag förstår – men jag vill ju bara få avslut.
När deklarationen skulle lämnas in visste inte ens Skatteförvaltningens sakkunniga hur jag skulle fylla i en del av den då det var en rörig blandning av båda mina föräldrars dödsbon inblandade.
Utöver allt detta finns ytterligare en utmaning: En människa är också närvarande på externa platser som inte har huvudkontor i Mariehamn. Det är till exempel abonnemang på streamingtjänster, konton på sociala medier, tidningsprenumerationer och mejl.
Det finns ingen trevlig person med åländsk dialekt att ringa när man ska avsluta ett Netflix-konto.
Så här kommer en uppmaning till var och en: Utse någon du litar på (gärna yngre och friskare än du) och ge alla dina lösenord och pinkoder till hen. Göm en lapp fasttejpad under köksbordet eller på annat överenskommet ställe.
Det kommer att underlätta om du plötsligt faller bort.
Jag tror jag till slut lyckats avsluta allt. Nu kan pappa vila i frid på ett enda ställe.