Det var på söndagen för lite mer än en vecka sedan som Emil Söderlund gav sig iväg, i det som skulle visa sig bli hans största utmaning hittills – Montane Spine Race.
Loppet startar i Edale (norra England) och går i mål 410 kilometer senare, i Kirk Yetholm (Skottland). Söderlund gick i mål på torsdagen, efter att ha varit i gång i 108 timmar och 49 minuter.
– Ser man till själva loppet är det nog det överlägset värsta jag tagit mig an hittills. Förutom distansen var det väldigt utmanande väder också. Det regnade och blåste mest hela tiden. På våra nummerlappar stod det ”Brittains most brutal race”, och det hade de nog faktiskt rätt i, säger Söderlund och fortsätter:
– Men på det stora hela är jag otroligt nöjd med min egen insats, speciellt med tanke på att det var första gången. Det gick jättebra.

Inte mycket sömn
Till skillnad från många andra extremlopp rullar klockan på från det att startskottet går till dess att man korsar mållinjen. Med andra ord är det upp till deltagarna själva att avgöra hur mycket tid man vill lägga på exempelvis kost och sömn. Emil Söderlund uppskattar att han sov mellan fem och sex timmar, totalt.
– Jag hade som mål att köra igenom den första natten utan att sova för att sedan ta igen mig någon timme under den andra natten i stället. Och så blev det också, säger Söderlund och fortsätter:
– Jag vet nämligen av erfarenhet att det är jäkligt svårt och jobbigt att köra på två nätter i rad utan någon som helst sömn. Då blir det svårt att hålla fokus.

Placerade sig som tia
Loppet innehöll sex olika checkpoints, alltså större stationer där deltagarna hade möjlighet att sova, äta och byta om.
– Man hade ju viss packning med sig hela tiden men sedan fick man också ha en extra väska med torra kläder och lite sådant som arrangören transporterade från checkpoint till checkpoint. Det blir ett par ombyten när man är i gång över 100 timmar...
Ser man till resultatet placerade sig Emil Söderlund som tia i herrklassen, på den exakta tiden 108.49,53 timmar. Vann gjorde irländaren Eoin Keith på 92.40,30. Noterbart är att endast 73 av sammanlagt 121 deltagare tog sig i mål, sedan 48 valt att bryta.
– Personligen struntade jag helt i resultatet den här gången. I och med att allting var så nytt för mig hade jag bara som mål att ta mig igenom det. Med tanke på det är jag otroligt nöjd över att jag placerade mig så pass bra som jag gjorde, säger Emil Söderlund.

Flyttar på gränserna
Ålänningen berättar att han först kom i kontakt med loppet för några år sedan och att han egentligen skulle ha deltagit redan i fjol.
– Men då blev det framflyttat till i år på grund av coronaläget, noterar Söderlund.
Jag måste ju ändå fråga, vad är det som lockar med ett extremlopp av det här slaget?
– Det där är en fråga som jag fått så många gånger genom åren, men jag har ärligt talat inget vettigt svar att ge. Det är väl att försöka tänja på gränser, antar jag. Jag tycker att det är fascinerande att se hur mycket kroppen tål. Och när man väl har flyttat på gränsen en gång vill man ta reda på hur mycket man kan flytta den nästa gång.
– Samtidigt blir det också ett kvitto på alla förberedelser man gjort, och all den träning man lagt ner. Det är svårt att träna specifikt inför ett sådant här lopp. Man drar liksom inte ut på en 400-kilometerslänk för att testa på lite. Det handlar mera om att bygga upp en stabil grund och en viss hårdhet som krävs. Och det är ett projekt som kan ta många år.
Har du tankar på att ställa upp i Montane Spine Race igen?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Man ska aldrig säga aldrig men just nu känns det nog som att jag har gjort det här och att jag inte behöver göra det igen, även om det var trevligt. Det var som sagt ett ganska tufft lopp.
Vad siktar du på härnäst?
– Det blir troligtvis Tor des Géants i september, som är ett lopp över 330 kilometer i italienska delarna av Alperna. Det är ett ganska annorlunda lopp om man jämför, med många höjdmeter men inte lika utmanande väder. Där blir det förhoppningsvis shorts och mindre packning att släpa på. Men visst blir det en jäkla utmaning det också, avslutar Emil Söderlund.