Vi träffas hemma hos Kenta och Marcela Sandvik, i deras egna och relativt nybyggda gym.
– Det är här vi håller till sedan i vintras. Egentligen är det ett förråd som vi har byggt om, säger Kenta Sandvik och visar upp lokalen.
– Vi hade väl inga planer på ett eget gym från början men i och med coronan kände vi oss mer eller mindre tvungna. Idrottsgården (gymmet där Ålands kraftsportklubb håller till, reds.anm.) slog ju till och med fast under en period. På den vägen är det. Men nu när allting är på plats och vi har tillgång till eget gym känns det jättebra. I princip har vi allting vi behöver, förutom ytterligare några vikter som är på kommande.

Närmar sig 20 år i världstoppen
I dag, fredag, reser paret till den litauiska huvudstaden Vilnius, för att på söndag tävla i ytterligare ett internationellt mästerskap – nämligen VM i bänkpress.
Det är mot bakgrund av detta som Ålandstidningen har stämt träff, för att blicka tillbaka men också se framåt!
Vare sig Kenta eller Marcela håller räkningen vad gäller antal internationella tävlingar genom åren. Däremot har de båda stenkoll på när de gjorde sitt första mästerskap – och hur det gick då:
– Mitt första internationella mästerskap var i augusti 2002, bänkpress-EM i Tjeckien. Där blev jag femma. Men sedan tog jag faktiskt brons vid VM senare samma år, berättar Kenta.
– Mitt första var 2004 i Frankrike, VM i styrkelyft. Då blev jag femma av elva lyftare i min klass, säger Marcela.
Resten är, som man brukar säga, historia. Genom åren har såväl Kenta som Marcela plockat VM- och EM-medaljer på löpande band – och trots att båda snart tillhört världstoppen i 20 års tid har ingen av dem planer på att lägga ner.
– Inte så länge vi kan vara med och utmana i den öppna klassen i alla fall, säger Kenta med ett skratt.
– Nej, något slutdatum ser jag inte. Däremot tittar jag inte lika långt fram i kalendern längre. Nu tar man det mera som det kommer.
Marcela håller med:
– Och sedan kan vi ju hoppa över till veteranklasserna när vi vill egentligen. För egen del tror jag inte att jag lägger av så länge kan och orkar lyfta. Jag har inga tankar på det i alla fall, säger hon.

Träffades 2004
Som Ålandstidningen tidigare berättat om, senast i ett längre lördagsreportage med Marcela Sandvik 2019, träffades paret på en tävling i Serbien och Montenegro 2004.
– Jag hade aldrig tittat på tjocka gubbar. Men då blev jag knäsvag, säger Marcela Sandvik med ett skratt i reportaget från 2019 och åsyftar Kenta.
Året därpå, i oktober 2005, flyttade Marcela, som är född och uppvuxen i dåvarande Tjeckoslovakien, till Åland.
Hur är det att dela intresset och passionen för en sport med sin partner? Vad har det betytt för er?
– Det har varit jätteviktigt för oss, och är fortfarande jätteviktigt. Ärligt talat tror jag inte att vi skulle orka satsa så här mycket och länge om det inte vore för att vi har varandra i det här, säger Marcela och får medhåll av Kenta:
– Ja, och även om vi nästan alltid tränar var för sig så finns den andra alltid där som ett stöd. Man har alltid någon att rådfråga och att bolla idéer med liksom. Det ger väldigt mycket.
Vem av er tränar mest?
– Det är Marcela. Hon tränar mycket mera, säger Kenta med ett skratt och fortsätter:
– Hon har inte lika trasig rygg som jag och kan fortfarande tävla i styrkelyft (styrkelyft innefattar alltså tre grenar, knäböj, bänkpress och marklyft). Sedan 2017 kör jag bara bänkpress. Min rygg pallar inte styrkelyft längre.
Men ryggen hämmar dig inte alls i bänkpress?
– Nej, inte längre. Första året efter att jag slutade med styrkelyft hade jag lite bekymmer men nu funkar det bra, säger Kenta.

Siktar på medaljer
Ser man till söndagens VM i Vilnius finns det definitivt medaljchanser. Störst chans har nog Marcela, som är en av fyra i damernas öppna klass -52 kilo.
Marcela, som för övrigt är 17 år äldre än den nästäldsta deltagaren i sin klass, rankas som trea i förhandsanmälningarna.
– Tyvärr känner jag av en gammal skada och har gått bakåt ungefär tio kilo i bänkpressen. Men jag ska försöka knipa en bronspeng i alla fall, säger 47-åringen.
Kenta är en av tio i +120-kilosklassen och rankas där som sexa.
– För min del såg det helt okej ut när anmälningslistorna först kom ut. Men sedan är det tre stycken stenhårda lyftare från klassen under (-120 kilo) som har hoppat upp i vår klass, eftersom den anses lite svagare i år, säger Kenta och avslutar:
– Och det ställer ju till det lite för mina medaljchanser. Men jag tänker inte ge upp på förhand. Siktet är alltid inställt på medalj!