I fredags kom, som Ålandstidningen skrev om i lördags, de första komponenterna till vindkraftssatsningen i Eckerö. Men i går lossades de verkliga jättarna i projektet när de första rotorbladen levererades. 

Vid 8.30-tiden på morgonen, stunderna efter ms Eckerös avgång, sjuder hela hamnområdet av liv och rörelse. Vindkraftsparkens projektledare, Henrik Lindqvist, genomlever en exceptionellt händelserik morgon och är, till synes, överallt på en och samma gång.

– Nu händer det grejer, säger han i förbifarten.

En vindil river huvan av en av arbetarna på området, och nästan lika plötsligt och oväntat sätts ett monstruöst ekipage i rörelse ombord på det 101 meter långa fraktfartyget MeriAura. Långsamt, säkert och varsamt rullar en långtradare med det första av dagens last om tre stycken 67 meter långa blad av fartyget.

 Bakom ratten sitter 22-åriga Iida Halttunen från Björneborg. Hon kom hit i onsdags och stannar till lördagen, varefter hon drar vidare mot andra vindkraftssatsningar i Finland.

Hennes unga ålder till trots är det långt ifrån första gången hon bokstavligen håller ödet för laster av den här digniteten i sina egna händer.

– Jag har kört liknande gods sedan jag skaffade lastbilskortet för ett och ett halvt år sedan, säger hon.

Är det inte stressande att ansvara för så stora och dyra frakter?

– Faktiskt inte, det gäller att lita på min styrman i aktern så går det bra. Utan tilliten mellan oss två vore det kanske en helt annan historia.

Styrmannen hon refererar till går bakom hela ekipaget under manövreringen ut från hamnområdet. Via en fjärrkontroll styr han bakvagnen medan han hela tiden håller kontakten med chauffören.

Svängradie över 15 filer

För att kunna svänga lasten och komma ut på landsvägen har man tagit i bruk hela vänteområdet där fordon normalt väntar på sin tur att köra ombord på ms Eckerö. En genväg har skapats genom att öppna stängslet mot hamnterminalen, och för att säkerställa en något så när mjuk passage över trottoarkanterna har små asfaltsramper skapats.

Iida Halttunen tvingas ta samtliga 15 filer på vänteområdet i anspråk för att manövrera ekipaget i rätt riktning. Det går trots allt smidigt och säkert, och sekunderna senare är vinge nummer ett på väg mot Långnabba – trodde vi alla. En kontraorder ljuder över internradion, vingen måste backas tillbaka och parkeras. I stället ska ett nav lossas och levereras, först därefter är man redo att ta emot 70-meterspaketet.

Naturen införlivas i tekniken

En leverans av den här typen väcker naturligtvis uppmärksamhet och nyfikenhet. På säkert avstånd står Gunnar Granlund med sin cykel och följer händelserna. Han bor i Mariehamn men har sommarstuga i Eckerö.

– Det är intressant, jag har följt med hela projektet och jag var också hit i fredags. De är skickliga på att manövrera lasten.

En bit bort, vid den nu parkerade vingen, fångar Ålandstidningen upp Henrik Lindqvist för en snabb kommentar innan han ska vidare för att ta emot navet.

– Det är mycket att tänka på men samtidigt väldigt roligt, säger han.

Vi står invid vingen, vars sista 16 meter hänger utanför den bakre trailern. Ungefär lika lång bit av vingspetsen är försedd med sågtandsliknande trianglar. Henrik Lindqvist förklarar att de kallas ugglefjädrar.

– De har sin inspiration i naturen, och just ugglor. Ugglefjädrarnas uppgift är att bryta turbulensen bakom vingen, och på så sätt minska ljudet som uppstår när vingen far genom luften.

Torndelarna redan på plats

Samtidigt som lossningen fortgår i Berghamn råder det lika febril aktivitet ute vid Långnabba, platsen där alla delar så småningom ska samlas. Vid vändplanen, invid infarterna till verk nummer nio och tio preparerar man grusvägarna. Skarpa kurvor breddas för att klara lastbilarnas stora svängradie. Stendumprar, grävmaskiner och frontlastare susar förbi.

Arbetare lägger en sista hand vid mottagningsplatsen, och ett stenkast söderöver ligger torndelarna som levererades i fredags.

– Det dröjer nog några timmar ännu innan den första vingen forslas hit, säger Henrik Lindqvist, och Ålandstidningen drar vidare mot nya äventyr.