Det var natten till den 14 juni i år som en man avled i arresten hos Ålands polismyndighet. Efter sig lämnade han både barn och barnbarn, som alla står som frågetecken.

– Alla är överens om att det finns mycket att anmärka på hela vägen från den aktuella dagen fram tills i dag och även framåt, säger en anhörig som har haft mycket kontakt med myndigheterna.

Som Ålandstidningen tidigare berättat tittade mannen på fotboll hemma hos vänner när han plötsligt blev sämre. Om det var på grund av alkohol eller ett sjukdomstillstånd, eller en kombination av båda, var oklart. Värdparet ringde därför efter ambulans. Ambulanspersonalen tog puls, blodtryck och blodsocker. Enligt vittnen, som den anhöriga hänvisar till, kom man fram till att mannens tillstånd berodde på berusning, och polis tillkallades för att ta mannen till en tillnyktringscell. Något alkotest gjordes inte, enligt den anhörigas uppgifter.

– Han var så pass illa däran att han inte kunde gå. Man tog ambulansens personal till hjälp för att bära in honom i polisbilen i stället för ambulanser.

Några timmar senare knackade polisen på hemma hos ett av mannens barn och meddelade att fadern dött i polisens förvar.

Men vad hade riktigt hänt? Det har familjen fortfarande inget svar på. Och den frustrationen och maktlösheten är stor.

Oklart hur berusad han var

I en intervju med Ålandstidningen några dagar efter dödsfallet sade kommissarie Christoffer Ahlfors, utan att kommentera det enskilda fallet, att polisen tittar till personer i tillnyktringscellerna minst varannan timme. 

– Det spelar alltså ingen roll om det är en gapig, störande 18-årig fyllskalle eller en halvt medvetslös pensionär som man låst dörren om? säger den anhöriga.

Hen hänvisar till Landskapslagen om behandling av berusade där det står att tillsynen ska anpassas till personens hälsotillstånd och berusning. Men i det här fallet visste man alltså inte, enligt den anhöriga, ens hur berusad mannen i cellen var.

– Hur kan man uppfylla lagens krav om att beakta graden av berusning om man inte kontrollerar promillegraden? Det kan inte vara så jäkla svårt att genomföra ett blåstest. Och om personen är så svag att man inte ens kan göra det ska personen föras till sjukhus.

– Det verkar som att ambulansen nöjt sig med att han var full, men man har inte brytt sig om att ta reda på om det fanns bakomliggande sjukdom, och inte heller om det fanns anhöriga han kunde sova av sig ruset hos i stället för i en fyllecell.

Den anhöriga kan inte med säkerhet redogöra för händelseförloppet, men konstaterar:

– Om de inte ens kontaktade ansvarig jourhavande läkare före det beslutet är det riktigt illa. Så gör man inte.

Vill veta vad som sker

Just nu pågår en dödsorsaksutredning kring mannens död. Den görs under ledning av åklagaren Jonna Ryynänen vid Västra Finlands åklagardistrikt.

– Varken polis eller åklagare svarar på vad de pågående utredningarna kommer att innehålla. Vad kommer vi att få veta? Vad tittar man på? frågar den anhöriga.

De anhöriga vet och förstår att innehållet inte kan yppas så länge utredningen pågår, men de skulle vilja veta vad som sker framåt.

– Polisväsendet måste kunna hålla anhöriga underrättade om processen. Allt vi vet är sådant vi fått veta efter upprepade påtryckningar.

Så hur borde det vara?

– Vi ska inte behöva läsa i media att Pargaspolisen tar över. De ska meddela oss, ge oss kontaktuppgifter och vi ska kunna ringa och få svar på frågor om vad som händer härnäst.

Vill veta dödsorsaken

Mannen obducerades den 24 juni, och samma dag gav den rättsmedicinska läkaren familjen ett begravningstillstånd. Mannen kremerades kort därefter och askan ströddes med vinden. Varför familjen ännu inte fått veta något om den medicinska dödsorsaken är för dem obegripligt.

– Man har antagligen lagstöd för att undanhålla det, men jag har svårt att tro att man har lagstöd för att inte berätta om vad som händer framöver.

Ovissheten är det värsta. Och frustrationen över att efter snart tre månader inte få några svar.

– Än så länge orkar vi. Om vi inte orkade strida skulle vi som anhöriga inte ens veta halv sju. Nada, niente.

– Utöver sorg och tragik är det en enorm frustration. Som anhörig till en person som dött i polisens förvar kan man förvänta sig från polisen att få veta vad som händer framåt. Det kan inte finnas några juridiska hinder för det.