Alldeles nyligen var Jakob Sundström aktuell med scenografin till ”Skriva eller dö” på Stadshuset och just nu skapar han den audiovisuella konserten ”Sjöfararen” tillsammans med Anton Johansson, Casper Lindroos, Yohan Henriksson och Zaida Ponthin. Zandra Lundberg är producent. Hon och Casper kom på projektet och hade egentligen tänkt sätta upp det förra året.

– Den blir en cirka 45 minuter lång konsert med musik och projektioner i Pommerns lastrum. Vi har premiär i juli, berättar Jakob entusiastiskt när han tar en paus i repetitionerna denna första söndag i april.

Projektet ingår i Åland 100 och är ett samarbete med Ålands sjöfartsmuseum. Och Jakob har inte bara hand om det visuella.

– Jag spelar jättemycket olika instrument. Jag ägnar mig åt ”musikaliskt krydderi”: klockspel, melodica, synth …

Det är mycket att håll reda på, erkänner han. Det handlar om att gestalta en seglats Mariehamn-Australien-Mariehamn och man följer historien genom fiktiva brev som blivit hemskickade av en sjöman ombord.

– Det är ett kul projekt!

Flyttade tillbaka

I juli förra året flyttade han tillbaka till Åland från Göteborg efter så där fem-sex år i västkuststaden. Fortfarande jobbar han för sin arbetsgivare i Göteborg, men nu på distans från lägenheten i Mariehamn. Företaget Thunderful Games sysslar med spelutveckling och har en animationsstudio där inte bara spel animeras. I fem år har Jakob hållit på med animation. Innan produktionsbolaget han jobbar för blev uppköpta av Thunderful för cirka ett år sedan sysslade de mer med reklam och infofilmer, men även till exempel musikvideos.

– Jag var bland annat med och animerade en video till Håkan Hellström och har även producerat en video till den Håkan-utställning som huserat på Liseberg.

Han jämför med hur olika uppdragen kan vara och berättar om när han jobbade med en kund då det inte var lika kreativt, utan handlade mer om att producera på rullande band.

– När jag jobbade med Håkan fick man ta ut svängarna och vara lite knasig, säger han småleende.

De vitt skilda sätten att jobba på har inneburit att han vet vad han vill hålla på med. Det vill säga det sistnämnda, det ”knasiga”, även om det förvisso kan finnas mer ekonomi i ”det fyrkantiga”.

Egentligen ville han inför detta läsår söka tjänstledigt för att studera Motion Graphics på Hyper Island i Stockholm, men då kom företaget emot och erbjöd honom att få jobba på distans. Med det försvann också plötsligt suget med Stockholm. Däremot väcktes längtan att flytta tillbaka till Åland när flera av hans kompisar hade gjort detsamma. Eller snarast skruvande det upp hans hemlängtan. Ändå bävande han lite för vintern.

– Men det har känts lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Det har faktiskt känts bra.

Började plugga musik

Orsaken till att han över huvud taget hamnade i Göteborg hade med hans dåvarande flickvän att göra. Hon började plugga där.

– Då flyttade jag med henne från Dalarna och studerade sista året på distans från Göteborg.

Jakob studerade då audiovisuell produktion vid Högskolan i Dalarna och sedan fick han en praktikplats där han jobbar nu. Till Dalarna hade han ursprungligen flyttat då han började studera på en högskola med fokus på eget musikskapande.

– Gehörsskapande. Egentligen var den knuten till Musikhögskolan i Piteå. Trots många musikrelaterade högskolepoäng är jag fortfarande inte bra på att läsa noter.

Efter den tvååriga utbildningen ville han plugga mer musik. Men så var det någon bekant som gjorde honom uppmärksam på att det fanns just den där utbildningen vid högskolan, i audiovisuell produktion.

– Jag hade ritat mycket som yngre, men musiken var i fokus när jag sökte. Utbildningen var utformad så att man jobbade med olika projekt och kombinerade ljud och bild.

Till en början var arbetsgången, för hans del, så att han fokuserade på ljud – och sedan bild till det, men på slutet av utbildningen visade det sig att han allt mer hade glidit över till att göra bild – med ljud till. När han sedan gjorde praktiken handlade det bara om det visuella.

– Musiken har legat i träda tills nu, säger han och blickar mot repetitionsrummet.

– När jag hamnade bland musikprylarna och inte visste vad jag skulle göra med dem fick jag lite identitetskris. Jag var vilse. Jag hade haft det kreativa i det visuella, säger han om hans form av kreativitet de senaste åren.

Egentligen hade musiken tidigare, innan det visuella kom in i hans liv, alltid varit närvarande. Hans mamma Annika Pensar har varit aktiv dirigent.

– Jag har inte spelat instrument på det viset, men i tonåren spelade jag i band. Jag hade sett mina äldre brorsor spela. En sväng spelade jag i ungdomsorkestern. Det var inte alls för mig. I efterhand kanske jag kan tolka det som att jag ville utforska musiken mer ostyrt och på egen hand.

– Jag är nöjd med den musikundervisning jag har fått, men kan ibland sakna den folkliga bredden i musikutbildningen för unga. Det känns ibland som att det handlar om att toppa laget mer än att skapa en bred musikalitet bland befolkningen. Det finns teknik och verktyg i dag som gör det möjligt för ett bredare musikutövande, inte bara för de som satsar på musikkarriärer.

Arbetsintensiv period

För över tio år började han spela på Arken Garden tillsammans med Yohan Henriksson, Anton Johansson, Emil Grönwall, Christoph Mällinen och Peik Aspbäck i bandet Berry High, och nog hade han drömmar om att satsa på musiken då.

– Men någon sommar när vi spelade covers på Arken försvann glädjen i det. Även om drömmarna fanns kvar. Jag ville göra någon annan musik. Hitta det egna och jag grävde i det. Men när jag pluggade musik insåg jag att musikbranschen – och att tjäna pengar på det – kändes lite jobbigt och svår. Det var inte som att jag trodde något annat, men det tog mer än vad det gav.

Och så kom han in på det visuella.

– Att göra videoproduktion för företag gör inte lika ont som att göra hitlåtar. Det är roligare än att behöva dra ut en poplåt eller en jingel ur en själv. Det kändes mycket bättre – lättare med det visuella.

Samtidigt understryker han att han inte har tagit några medvetna strategiska beslut. Han har bara hamnat där han har hamnat. Och han har trivts med dit han hamnat. Nu jobbar han fortsättningsvis heltid mellan klockan 9-17, med viss flexibilitet och på distans, mot företaget i Göteborg från sitt lilla hemmakontor i ettan i Mariehamn.

– Jag har jobbat själv på många projekt. Det har känts ensamt, men ändå positivt. Flexibiliteten känns nice! Jag trivs med det. Och jag hörs med kollegorna flera gånger om dagen.

Att han har kommit in på musiken igen känns som en stor grej för honom. Just nu är han i en väldigt arbetsintensiv period. Förutom sitt heltidsjobb upptar olika projekt hans ”lediga” tid. Nyligen stod han som scenograf för ”Skriva eller dö” på Stadshuset i regi av Johan Karrento och förra veckan kom Bromanders musikvideo ut, till hans nya skivas titelspår ”Skarabé”, som Jakob har animerat.

– I Håkan Hellström-videon var det mycket Göteborgsreferenser och jag tänkte att det skulle bli samma med Bromander, med Åland, men det tog en annan vändning. Låten är namngiven efter en egyptisk amulett, skarabé, så videon fick ett egyptiskt tema.

Subtila medel

Jakob pratar om hur det är att komma tillbaka till Åland. Till en självklar plats där man direkt blir en del av något – som av en musikscen. En scen man kan verka på, på olika nivåer.

– Jag kommer hit och börjar bara spela igen. Det är det som är fint med litenheten här.

Snabbt blev han också infångad i just Sally Salminen-föreställningen som scenograf.

– Det är många klasskompisar från när jag gick utbildningen audiovisuell produktion som håller på med scenkonst och gör scenshower till artister. Jag blev tillfrågad med kort varsel och det var skönt att jag kände att jag visste hur jag skulle lösa allt. Det kändes lätt att gå in i det. Jag bollade med Johan Karrento vad han var ute efter, och han gav mig en bra beskrivning av vad han ville ha. Minimalistiskt, sparsmakat. Det föll ganska naturligt på plats. Jag var bekant med Katrina, men inte med Sally Salminens livsöde. Det kom under repetitionernas gång. Det var roligt. Jag hade liveeffekter och fick styra live, säger han och förklarar hur han ofta förändrade bilderna långsamt så att man inte skulle lägga märkte till det, för att inte ta fokus från skådespelaren.

Jakob har aldrig levt med stora mål i sikte. Han mår ganska bra där han är. Men även om han inte har några tydliga mål handlar det inte om att han står stilla eller är statisk på något sätt. Kanske är det lite som i Sally Salminen-föreställningen, att han rör sig subtilt framåt, som när han gled över till det visuella utan att han egentligen märkte det själv.

Efter sommaren kommer han att utvärdera sin tillvaro. Men just nu känner han inte att han vill bort från Åland, samtidigt som han känner att man måste vara flexibel. Han kommer plötsligt in på Kökar som är en viktig plats för honom.

– Jag har hängt där alla somrar. Det är väldigt fint att kunna fara ut dit och vara där. Farsans familj finns där: farmor, farfar och farbror. Och min brorsa flyttade dit och blev fårbonde.

Han berättar om sin farbror Gunnar Sundström som spelar fiol och bygger ökor. Om traditioner. Och om hur han har åkt båt runt Kökar som brorsorna gärna styrde, medan han själv föredrog att ligga i fören och blicka mot horisonten. Eventuellt är han i grunden lite drömmande och betraktande. Tidsuppfattningen, eller greppet om tiden, är kanske inte hans starkaste sidan, säger han och skrattar.

– Hur kan de veta vad de ska göra om fem år, säger han om människor som har så tydliga planer.

– Jag vet knappt vad jag ska göra nästa vecka. Det kan vara nya drömmar varje dag. Vardagsdrömmar.

En lärare från Ålands lyceum kallade honom, efter att han hade tagit studenten och således inte längre gick i skolan, för en ”Virrpitt av Guds nåde”. Skrattande säger han att det där kanske man inte ska skriva, men:

– Det är en beskrivning som skulle passa än i dag. Det är konstant!