Ulrika Mansnerus-Watson är uppvuxen på familjegården Mansas i Gottby, Jomala, men har i tre omgångar flyttat från det lilla till det stora.

Hennes första flytt från Åland ägde rum 1981, då det bar av till Åbo för studier i engelska och tyska vid Åbo akademi. 1988 gifte hon sig med skotten Alex och flyttade till Skottland, där hon var bosatt fram till 2001, då flyttlasset gick över andra sidan Atlanten och till USA, där hon och maken varit bosatta sedan dess.

– Vi skulle egentligen bara vara i Amerika i tre år men där är vi ju fortfarande, säger hon och skrattar.

Vad fick dig att fastna?

– Det blev så att jobbet fortsatte, min man hade ett jobb som ändrades till fast anställning och det fanns inget att återvända till i Skottland. Då var tanken att vi skulle flytta hit till Åland, men det var nog inget lämpligt alternativ vid den tidpunkten i våra liv. Barnen hade börjat etablera sig i USA och det var sporter och skola och allt möjligt sådant.

I och med flytten till USA var hon från början orolig att hon endast skulle ha möjlighet att vistas några veckor om året på Åland. Men det visade sig att livet i USA gick att kombinera bra med livet på Åland och numera spenderar hon omkring 60 procent av året där och 40 procent på Åland.

Bott runt om i USA

Under sin tid i landet har Ulrika Mansnerus-Watson hunnit se sig omkring. Hon har bott i allt från St Louis, Missouri till Austin Texas, vidare till Dayton, Ohio och Hoboken New Jersey för att slutligen landa i Jupiter, Florida där hon nu bor permanent.

2015 medverkade du i Ålandstidningens lördagsporträtt. Då bodde du i Dayton, Ohio. Vad har ändrats sedan dess?

– Vi lämnade Dayton redan 2015/16 och flyttade först till Hoboken New Jersey där jag hade Manhattan utanför fönstret. Där var vi i två och ett halvt år tills min man gick i pension och då flyttade vi ned till Jupiter, Florida där vi bor nu på heltid.

Ulrika-Mansnerus Watson och maken Alex tog förra året över vårdnaden över deras 14-åriga barnbarn, som nu bor med dem på heltid i Florida.

I samma veva fick Alex ett jobberbjudande han inte kunde säga nej till och gick tillbaks till heltid.

– Det har lett till att vi definitivt inte har den friheten att resa som vi hade tidigare för vi är bundna till skolterminer och jobb. Målet var att det skulle vara ungefär fem och en halv månad här och sex och en halv någon annanstans, i Florida eller på resa. Det var liksom bastanken men nu då i och med att vi har vårt barnbarn har vi fått justera det.

”Hemma hemma”

I USA är Ulrika aktiv som volontär av olika slag och i våras skrev hon en artikel om Åland till ett medlemsbrev som skickades ut till andra volontärer inom en förening hon är engagerad inom.

– Jag ville påpeka var jag kommer ifrån och vem jag är och vad som formar mig som människa.

Hur formar Åland dig som människa?

– Jag är stolt över Åland. Det är jag. Ibland är jag också väldigt frustrerad över Åland.

Hon får tårar i ögonen när hon pratar om ämnet, torkar sig i ögonvrån men fortsätter.

– Det är mitt hem, det är där jag har mina rötter. Det är ”hemma, hemma” brukar jag kalla det. Hemma, home, är nånstans där jag bor. Men när jag kommer till Gottby då är jag hemma, hemma, home, home.

– Och jag är stolt över vår autonomi, jag är stolt över svenskan. Jag är kanske inte speciellt stolt över vart vi är på väg, jag funderar väldigt mycket över vart turismen är på väg på Åland. Jag har turismen på Åland i min ryggrad för min mamma i synnerhet var väldigt engagerad i turismens början. Jag vill att folk ska komma hit så mycket som möjligt och att folk ska komma tillbaks eller uppmuntra andra att komma hit. Vår brist på färja till Kapellskär frustrerar mig en aning. Jag tycker att vi kanske inte ska göra det svårare för folk att komma hit, snarare lättare.

Om hon utöver sitt volontärarbete mest tar det lugnt under sina månader i USA är det tvärt om på Åland. Här jobbar hon mycket, bland annat hyr hon ut stugor, har hand om markområden och håller i renoveringar och projekt. I 2015 års lördagsporträtt kallades hon för en doldis i det åländska turistlivet.

– Och det är jag väl nog, fastän jag i Gottby är bekant och har kontakter lite runtom på Åland.

Att hon inte har ett fast arbete i USA har också sina förklaringar. Ett tag arbetade hon som biblioteksassistent på en skola, men med barn och barnbarn att ta hand om, en man som reser mycket i jobbet samt andra omständigheter behöver hon flexibiliteten av att inte vara bunden till ett jobb. Det gör dessutom att hon kan besöka Åland mycket mer än om hon var bunden till semestrar.

– Det låter kanske lite sådär ”lyxhustru i Florida”, men jag är nog den sista som skulle kunna kallas för en lyxhustru för jag har inga målade naglar och jag har inte gjort en endaste ansiktslyftning, säger hon och skrattar.