Den flitige naturvandraren vill ibland belöna sig med något utöver det vanliga. Eftersom safariresor med flyg till exotiska platser utesluts av såväl klimatskäl som känsla av flygskam får han nöja sig med närmare breddgrader för att om möjligt få lyckan att se rovdjur som vi inte kan räkna till vår lokala fauna.

I somras bar det följaktligen av till Kuhmo i östra Finland, några stenkast från ryska gränsen, för att återuppleva den förra natten i björngömslet som redan fått nitton år på nacken. Efter drygt 60 mils körning från Åbo med övernattning i Nurmes nära kända kulturhuset Bomba kom vi fram till Wild Brown Bear i den avsides belägna byn Lentiira.

Vi fördrev några eftermiddagstimmar innan det var dags för ett tjugotal ivriga björnskådare att gå halvannan kilometer längs spångar över en mosse fram till våra gömslen. Gruppen var tämligen internationell och vi hörde både tyska, spanska och franska förutom självklart finska.

Enveten spaning

Förra gången vi skådade björn i trakten såg vi sju-åtta olika nallar under natten och hyste stora förväntningar på något liknande den här gången. Företagaren Ari Sääski sa förstås att det setts en hel del björn under sommaren, ibland hade också någon varg och rentav en enstaka järv observerats. Men givetvis kunde han inte ge någon garanti.

Utrustade med vederbörlig fotoutrustning och nattmat för ett par personer stängde dottern Mathilda och jag dörren om oss. Ivrigt riggade vi upp kamerorna, tryckte ut teleobjektiven genom fotostruten av tyg och snörde åt för att hålla myggen utanför. Och så inleddes timmarna av enveten spaning över den lilla tjärnen framför gömslet.

Blickarna svepte från sida till sida i hopp om att se rörelser i skogsbrynet på andra sidan vattnet. Minsta aktivitet bland de fåtaliga fåglarna höjde pulsen, men varje gång visade det sig vara falskt alarm. Timmarna gick omärkligt utan besök av någon björn och sakteligen gick spaningen in i andra andningen.

Tiden gick fort

Solen sänkte sig sakta närmare horisonten och skapade ett spännande fotoljus. Veckan före midsommar var det dock inga problem med att ljuset skulle räcka till om någon björn visade sig. Snart kändes det som läge att äta och dricka något, även om en av oss hela tiden såg till att skanna av området framför kojan.

Vi tittade på klockan och förundrade oss över hur snabbt tiden gått. Tänk hur lätt det varit att varva ner och bara vänta, tyst och stilla, utan sociala medier, utan krav på ständig aktivitet. Bara våra egna andetag, förstulna lågmälda ordbyten, spridda fågelläten.

Bara för att ha något att göra fokuserade vi på omgivningen, den ljust lysande tuvullen, de tvinväxta tallarna ute på mossen. Men vad hjälpte det när skogens vilda djur inte ville samarbeta. Avståndet till korpar och vitfågel i träden på andra sidan vattenytan var för långt för att ens idas försöka ta bilder.

Listigt och lustigt

När klockan närmade sig midnatt reagerade vi för rörelser till vänster om gömslet, som åter fick pulsen att stiga. Med spänning väntade vi på att något skulle visa sig på kamerahåll, och där kom den plötsligt: en ensam räv dök upp bland tuvullen i myrkanten. Inte särskilt samarbetsvillig och mest i skydd av en tall, men trots allt ett livstecken.

Efter några minuter tyckte Mickel att han visat sig tillräckligt och försvann åt samma håll han kommit med ett som vi inbillade oss listigt uttryck i ansiktet. Vi såg varken lika listiga eller lustiga ut, där vi fortsatte vår väntan.

Juninatten hann rinna iväg till strax efter två innan det på riktigt började hända något. En brun björn dök plötsligt upp ur skogen på andra sidan och fick oss att vakna ur den nattliga slöheten. Kamerorna kom till användning även om vi var ganska måttfulla, i väntan och förhoppning på litet mera aktivitet och bildmässighet.

Midnattsljuset

Och så fick vi till slut lön för mödan. En andra björn kom ur skogsbrynet, betydligt ljusare än den första. När vi märkt att de inte precis var såta vänner såg vi fram emot mer dramatiska bilder. Trots den smått overkliga närvaron av ett av de fyra stora rovdjuren kändes ingen björnfrossa. Vi tänkte bara på fotografering och var bara glada över att midnattsljuset så långt norrut i sommarnatten räckte bra till med lite justering av ljuskänsligheten.

Men säg den lycka som varar beständigt. Björnarnas uppenbara ovänskap gjorde att vi fick knappt tio minuter på oss innan de drog iväg till skogs igen, den alldeles uppenbart jagad av den andra. Långt stund efteråt satt vi ännu redo för nya björnbesök innan vi till slut tvingades inse att nattens kvot av björntjänster blivit fylld.

Småningom sträckte vi ut oss på var sin brits och försökte sova en stund, sannolikt bara med ett öga i gången. Men snart hade morgonen ljusnat så mycket att vi och gästerna i övriga gömslen vågade oss ut för att gå tillbaka till Wild Brown Bear. Återvandringen gick trots allt med en känsla av belåtenhet över att vi haft lyckan att få se björn.

Text & foto: Christer Carlsson.