Jag växte upp med Astrid Lindgren och Tove Jansson. Men det var inte alltid huvudpersonerna i filmerna som var mina favoriter. Det var Tommy, granne till Pippi Långstrump, och Pelle på Saltkråkan som jag identifierade mig med och som jag mest följde med, inte Pippi eller Tjorven. Både Tommy och Pelle var snälla i filmerna, och som barn fick jag alltid höra att jag var så snäll. Och när min moster högläste Muminböckerna för mig och mina kusiner, kände jag oerhörd längtan tillsammans med Mumintrollet den våren Snusmumriken var försenad och midsommaren blev farlig.

Att man under tonåren drömde om Snusmumriken eller om Jonatan Lejonhjärta och skämdes över det, talade jag aldrig med någon om. Under högstadiet fick jag på kemitimmarna sitta bredvid en söt pojke med långt blont hår och finskt namn. Jag försökte bjuda hem honom, jag försökte bli vän med honom, men det enda han svarade var ”varför det?” I efterhand inser jag att det var mitt första försök till att fråga chans, som slutade med ett vederbörligt misslyckande.

Under högstadiet blev jag konstant mobbad, speciellt i samband med gymnastiktimmarna tillsammans med parallellklassen. Under gymnastiken hade jag en t-shirt som snabbt blev för liten när man växte på höjden. Tajt över axlarna och som slutade redan vid naveln, tyckte jag den var snygg på mig, men det tyckte nog inte mina mobbare. Allt oftare blev jag kallad för flicka eller för homo. Homo? Det visste jag inte ens vad det var, men det lät nog som något man inte ville vara och t-shirten hamnade snabbt bland soporna.

Av vuxna fick jag i stället allt oftare frågan om jag inte hade någon flickvän. Jag fick veta att det var förspilld manskraft om jag inte hittade någon, så snäll som jag var. Men jag bara log och skakade på huvudet. Efter gymnasiet flyttade jag för studier till Helsingfors. Där fick vi tidigt kabel-tv och kanalen MTV. Åh, att kunna se på sina popidoler Wham, Bon Jovi, Boy George, Pet Shop Boys och Queen! Så småningom började jag nog förstå att jag inte var som de flesta andra, men skenet måste ju upprätthållas inför släktingar och vänner.

Sen drabbades världen av hiv. Freddie Mercury gick bort och i hemlighet vet jag att jag till och med tänkte tanken att aids var straffet för dem som ville vara homo! Men det ville ju inte jag! I stället blev jag aktiv inom Åländska Studentföreningen i Helsingfors och där träffade jag Mojje. Vi gifte oss, fick två barn och flyttade hem till Åland. Två barn som jag älskar mer än något annat!

Men charaderna kunde inte fortsätta i all evighet. Naturligtvis knakade äktenskapet, vi gick i terapi och det slutade med att jag äntligen, som 39-åring, kom ut som bög. Förstås blev det skilsmässa, men den som stöttade mig mest var Mojje, och hon är fortfarande min bästa vän!

Mest nervös var jag nog att komma ut inför min pappa, men som det visade sig, helt i onödan. Pappa menade att mina föräldrar nog ända sedan jag var fyra år förstått hur det låg till. Fyra år? Hur kunde mina föräldrar veta det som jag själv behövde nästan 40 år för att inse? Hela min värld vändes upp och ner. Jag fick en pojkvän online på andra sidan jordklotet och jag blev aktiv inom Regnbågsfyren.

Regnbågsfyren, denna samlingspunkt, denna fristad, den som talade för mig! Likasinnade som trevade med att hitta sig själva. Tack vare Regnbågsfyren träffade jag Micke och vi förlovade oss på min 50-årsfest inför alla inbjudna släktingar och vänner. Vi ingick partnerskap ute på Kobba Klintar, mitt under det första Åland Pride år 2014. Året därpå vågade jag till och med ställa upp som Paradens Drottning, och Prideparaden har varit mitt skötebarn ända sedan dess.

De senaste tio åren har varit de lyckligaste i mitt liv!

Men tänk om en drag queen hade läst sagor för mig när jag var fyra år, tänk om någon hade ordnat en prideparad när jag drömde om Snusmumriken, tänk om någon i skolan berättat att det är ok att bli kär i en pojke, tänk om någon tröstat mig när Freddie sjöng ”The Show Must Go On”, tänk om Regnbågsfyren funnits tidigare i mitt liv, tänk om jag hade haft samma insikt, samma friheter, samma möjligheter när jag växte upp, som de har som är unga och växer upp i dag?

Den kommande veckan anordnas Åland Pride för tionde gången och nästa lördag står jag för tionde och sista gången som paradgeneral och ansvarig för själva paraden.

Snälla, inte för min skull, inte för er egen skull, utan för alla dem som ännu inte vågat ta det steg som tog mig 40 år att ta, kom med i paraden! Släng bort era fördomar och ställ upp för dem som behöver det, åtminstone en av årets 365 dagar!

Tage Lindfors

Stolt bög, unik individ, men lika mycket människa som alla andra!