Än en gång är Finland i topp då det gäller lyckliga nationer. Själv är jag synnerligen förvånad över detta. Bara att se de nunor som nyhetskanaler och press visar upp just nu kan få mig att gråta elefanttårar.

Efter att i 15 år deltagit i arbetstagarorganisationer, 15 år inom arbetsgivarorganisationer och dessutom 15 år som privat företagare har jag hunnit uppleva en hel del arbetskonflikter. Och jag har många gånger blivit irriterad över hur vissa personer tänker och handlar kortsiktigt. Nu är det visserligen över 25 år sedan jag var verksam inom dessa organisationer. Men attityderna verkar inte att ha förändrats.

Det första skarpa läget som jag fick inblick i var telegrafisternas försök att ”sabotera” den finska sjöfartsnäringen. Alla insåg att telegrafisternas tid inom sjöfarten var förbi utom de själva. Vid ett tillfälle (lokalt på Åland) var flera organisationer samlade till ett möte där telegrafistförbundet efterhörde möjligheten till sympatiåtgärder från de andra sjöfacken.

Efter en väl grundad argumentation från telegrafisternas representant och en något lam diskussion därefter begärdes ordet av en representant från en annan organisation. Han framförde i klartext att de funktioner som telegrafisterna nu utförde med fördel med dagens teknik kunde skötas av vilket befäl som helst. Efter detta yttrande hördes inget stöd för sympatiåtgärder och telegrafisterna fick småningom övergå till andra funktioner.

Att kvinnodominerade branscher lönemässigt ligger efter mansdominerade löner förvånar mig inte. Då Riitas ”butik” gick i ”konka” var det flera fackföreningar som måste söka sig till en ny centralorganisation.

I samband med detta var det en ledande person som vid en förbundskongress uttryckte sig som så att ”Det blir jättebra om kvinnodominerade förbund ansluter sig till oss för då kan vi ta av dem skorna och dricka champagne ur skorna efter att vi drivit igenom ett bra avtal”. Kanske var uttalandet menat som ett skämt, men utvecklingen har nog visat att kvinnors skor varit mer intressanta än deras löner.

Då jag efter 15 år flyttade över till arbetsgivarsidan upplevde jag en helt ny attityd till arbetslivet. Där försökte man hitta lösningar som utvecklade och inte söndrade samhället. Detta har jag också hört andra vittna om. Visserligen fanns det även inom fackrörelsen personer och till och med organisationer som insåg vikten av ett gott samarbete mellan facket och arbetsgivarna för att nå ett gott resultat. Men tyvärr rådde nog ofta attityden att ”hellre förlorar vi en hundring än att se en andra vinna femtio”.

Eftersom jag enbart arbetat inom arbetsgivarsidan på Åland, ska jag inte desto mera beröra den sidan. Förmodligen är förhållandet mellan arbetsgivare/arbetstagare något avvikande i Finland jämfört med Åland. Här ser vi vikten av att hålla företagen kvar även om man tillfälligt kan få pruta på någon förmån.

Några kommentarer till dagens konflikt på arbetsmarknaden. En insändare tyckte att strejker väl passade in i marknadsekonomin. Kan så vara men för att klara sig i en marknadsekonomi bör företag och organisationer vara effektiva. Hur når man då en effektivitet genom att stanna hemma från jobbet? Att släppa på tidigare vunna förmåner har mig veterligen facket gjort bara en enda gång, nämligen vid uppgörelsen med Sipiläs regering. Detta togs dock igen med råge vid följande avtalsrunda.

Lönesättningen är i mångens tycke väldigt snedvriden. De förbund som haft möjlighet att ”roffa” åt sig mest genom strejker har givetvis de bästa lönerna. Såg i en tidning att medlemmarna i ett förbund som nu är i strejk har en månadslön på 4.600 euro. En sjukskötares lön ligger betydligt lägre. Det borde kanske vara det omvända? Ränderna från 80-talet är kvar och lagarna som styr från 40-talet.

Fördelarna med denna löneskillnad är förhoppningsvis att samhället satsar på att utveckla AI:n inom de branscher där lönerna är höga och vi vanliga människor fortsättningsvis får en fin personlig service inom vården.

Själv har jag alltid röstat i alla val sedan jag fick rösträtt. Men i fortsättningen är det kanske meningslöst då andra organisationer verkar förbehålla sig beslutanderätten. Min förhoppning är ändå att alla småningom ska ta sitt förnuft till fånga så att Finland kan repa sig från den ekonomiska bottnen som landet nu befinner sig i. Eller är detta det som skapar lycka?