Dörren slår fast och sekunderna efter sänker sig stillheten över lägenheten och tystnaden dånar. När dörren bakom barnen stängs öppnar sig en ficka i tid och rum där klockorna stannar. Här står jag nu rakt upp och ner och drabbas av självmedvetenhet. Mamman vars gränser suddats ut efter en vecka full av liv, rörelse, bråttom och skjutsande hit och dit förvandlas här i stillheten till en egen person. En person som har tid att tänka. Tid att känna. Tid att möta. Tid att vara. Tid att smälta det som har varit, är och som kommer emot. Här i ensamheten finns det plats för kontemplation, närvaro av livsnerv.

I onsdagens ledare i Ålandstidningen möts vi av rubriken ”Ensamhet är både livsfarligt och dyrt”. Vidare kan vi läsa att ensamheten kostar ungefär 15 miljoner euro per år i Finland och att ofrivillig ensamhet kan vara livsfarligt med negativ påverkan på hälsa, arbetsförmåga och inlärning. Så är det! Det kan vi konstatera. Men i detta konstaterande är det också något annat som bekymrar mig bortom ensamheten. Det är rädslan inför ensamheten som ackumuleras varje gång jag läser och hör om hur farligt det är att vara ensam eller hur skadligt det är att må dåligt som skaver. Den i vår tid stigande och dramatiska oro inför livets tuffa skeden som ligger i stor kontrast till jämnmod.

”Det är synd om människorna” låter Strindbergs huvudperson gång på gång konstatera i pjäsen ”Ett drömspel”. Ett i det här fallet över hundra år gammalt citat som vittnar om tidlösa och allmänmänskliga fenomen som utanförskap, utsatthet, hopplöshet, maktlöshet och förlust. Det är inte lätt att vara människa! Det kommer vi inte ifrån men hur kan vi på ett hjälpsamt sätt förhålla oss till denna faktiska och naturliga mänskliga utsatthet som ingår utan att skapa dubbel trubbel med alarm som bidrar till ökad rädsla inför dessa problematiska fenomen som i sig blir ytterligare ett problem.

För cirka 2.500 år sedan gav sig Buddha, även kallad Siddhartha Gautama, sig i kast med att försöka förstå tillvarons sanna natur och tillbringade uppskattningsvis 60 år med att urskilja var gränsen går mellan ofrånkomlig smärta och onödigt lidande. Vad är ofrånkomlig smärta och vad är applikation och människoskapat lidande? En frågeställning som kunde vara relevant också nu under pågående tvåtusental och debatt kring ökad psykiska ohälsa och utbredd ensamhet. En frågeställning som också skulle vara intressant att väva in i de statistiska undersökningar som mäter välmående för att hitta skiljelinjen mellan vad vi kan påverka och vad vi inte rår på. Något som till en början kan tänkas självklart men som under ihärdig och penetrerande frågeställning kan komma med överraskande insikter.

Buddha konstaterade för tusentals år sedan att smärta är oundvikligt men att lidande är valbart varpå han utformade åtta skall-krav med syfte att hjälpa människan ut ur lidandet. Det som krävs enligt honom är rätt kunskap, rätt sinnelag, rätt tal, rätt handlande, rätt liv, rätt strävan, rätt vaksamhet och rätt meditation.

I det här debattinlägget vill jag avslutningsvis ta fasta på punkten om ”rätt tal” i Buddhas färdplan och det med ett artilleri av öppen frågeställning. Hur kan vi på Åland tala om och kommunicera kring ensamhet och andra tunga teman utan att det väcker en känsla av att det är något fundamentalt fel på oss om vi mår dåligt? Hur kan vi bli bättre på att urskilja mellan när vi bör förhålla oss till nödvändig smärta och när det gäller att ta oss an onödigt lidande? Hur kan vi utveckla ett större jämnmod inför det oundvikliga och bli stärkta i vår förmåga att härda ut i smärta. Hur kan vi minska onödigt lidande, oro och rädsla genom att varsamt välja våra ord när vi är inne på mänskligt sköra områden?

Även om ensamhet har konstaterats som både livsfarligt och dyrt så får vi inte bli så rädda för ensamheten att vi går miste om det ljuva som svenskan inte ännu har något ord för men som i engelskan heter ”solitude”. Den goda ensamheten. När stillheten sänker sig. När den dånande tystnaden förvandlas till vänlig tystnad. Vilsam avskildhet. En stund att bli varse om att vi lever med allt vad det innebär. Den goda ensamhet som för oss närmare livet självt.

I kontrast till larm och varningar behöver vi i bland få höra ord som bejakar vår mänsklighet och som bekräftar det som är svårt i stället för fördömer. Att någon vid rätt skede kan säger att det inte är farligt att vara ensam och att vi får må dåligt och att det inte är fel att ha ångest. Ord som gör oss mindre rädda även när det stormar.

Med de här funderingarna önskar jag dig en ovillkorligt god jul och ett gott nytt år!