Åland är den verkliga bryggan mellan Finland och Sverige, det vill säga bron till Norden och västvärlden – kulturellt, ekonomiskt, samhälls- och säkerhetspolitiskt. Här med stark emfas på sjöfarten som är livsviktig både för upprätthållandet av den mänskliga kontakten och med tanke på varutransporten. Med stark emfas också på hur Finland förblev en del av västvärlden. Det att man efter självständighetsförklaringen år 1917 i Kreml accepterade att Finland är en del av just en annan värld än det storterritorium som Ryssland fram till slutet av 1800-talet byggt upp, det vill säga erövrat.

En process som efter vikingatiden förde Finland som en del av Sverige in genom upplysningen och de mångdimensionerade samhällsprocesserna med en växande fri ekonomisk sektor, handel och industrialisering, med en ny medelklass, som önskade få inflytande i samhällsbygget. Här byggdes grunden för den västerländska demokratin och ett samförståndssamhälle. En i sig tung process som under det förra århundradet kostade oss två, vad vi kallat, världskrig.

Ingenting är perfekt, och det finns alltid brister som måste hanteras. Men det nordliga västerländska, det vill säga nordiska, samhället blev något unikt i hela världen.

Gick för egen del i dåvarande pojkskolan Nya svenska läroverket (Lärkan) i det gamla Helsingfors, där mina historielärare – skolans rektor, vår farmors kusin Mikael Runeberg samt hans efterträdare, vår moders kusin Tor Lindblom, i tysthet men bestämt proklamerade: ”i detta land får man inte berätta om tiden före 1809”. Det vill säga den svenska tiden.

Herrarna sade detta med glimten i ögat. Men oron gentemot vissa fennomaniska rörelser, där ultranationalismen tagit sig hårda uttryck under och efter Finlands självständighetsprocess för cirka 100 år sedan, fanns kvar ännu på 1960-talet.

Detta oroade förståeligt nog också människor på Åland. Faktum är att Finland har varit en del av Sverige i 700 år, medan till exempel Skåne varit en del av Sverige i cirka 400 år.

Historierektorernas varning blev kvar i mitt minne, både som ung samhällsaktivist och senare som verksam i mediebranschen. Att reflektera över det tvåspråkiga Finlands nordiska västtillhörighet, som i mitt liv ledde till både samhällspolitiska dokumentärer och den också internationellt något unika serien om privat entreprenörskap. Starten var den ahlströmska berättelsen ”Från skogen ut till världen”. Efter den kom våra dokumentärer om bland annat familjen Herlins Kone-bolags berättelse ”Med himlen som tak” samt Paulig-storyn ”Smakupplevelser från världen”. Också Anders Wiklöfs berättelse ”Entreprenören Anders” (på finska fick den namnet ”Ahvenanmaan keisari” – ”Ålands kejsare”) ingick i denna prisbelönta serie, som nådde en bred allmänhet på fastlandet. Många av filmerna har också använts som en del av skolundervisningen i olika fastlandsskolor.

I alla dessa berättelser försöker vi se hur framgång också föregås av mänskliga utmaningar och misslyckanden. En del dylika redan från vederbörandes barndom. Som för vår moder, som flydde med sin syster och moder från Viborg den 1 december 1939, efter att ryssarna angripit Finland, då alltså det så kallade vinterkriget startade. Hon lärde oss redan som små barn: ”Kom ihåg barn: solen syns inte utan skuggan”.

Detta fick man uppleva mera något senare efter att föräldrarna flyttat till Iran, och då den islamiska revolutionen drabbade landet. En märklig våldsprocess, som då stöddes rätt brett av den nyrika västvärldens idealistiska världsförbättrare. Vår diplomatfader var två gånger i de extrema shiamuslim-revolutionärernas fängelse.

Började för egen del som krigskorrespondent på 80-talet göra dokumentärer där ute på olika Mellanösternkrigsfronter. Med att också skildra fiender inne i samma film. Försökte för egen del förstå människor. På olika sidor om gränsridåerna.

För mig kom detta att fördjupa funderingar om hur just vi människor, trots våra djupt sittande gamla territoriella ”mat på mitt bord”-strävanden, kan och bör bygga broar. I dessa och alla tider.

Ingen är perfekt, men försöker med mina familjerötter intill östgränser, både här i Norden och sedan 100 år också i Mellanöstern, tänka på hur man kan och måste försöka komma överens.

Över olika murar och hav.

I dag vet vi också att just haven för oss samman. Här med Åland som en verklig brygga. Mot när och fjärran. Hemön till vår farmors farmor Ottiliana Johanna Crusell (1823-1908), som föddes på Bartsgårda i Finström – och som sedermera hittade en juristman från fastlandsfamiljen Grotenfelt och flyttade till Viborg.

Åland med sin omgivande vackra skärgård är en underbar skärgård som vår familj seglat i alltsedan vi syskon var små. En trakt som hela Finland har orsak att vara stolt över, med en självdriven näring som saknar motstycke på hela fastlandet, i mångt också internationellt.

Ett nordiskt modellsamhälle.

Michael Franck