Vad var det då som saknades för ett världsklassbetyg? Jo, trots att man så högt upp som 30 kilometer från den norska gränsen, där resan ägde rum, i snitt lär ska kunna erfara det mytomspunna norrskenet varannan natt – visade sig detta magnetiska fenomen aldrig under en i övrigt strapatsrik expedition.

Nåväl, man kan inte få allt som en av våra guider under trippen sade när han visade upp sin tjocka vigselring gjord av egenvaskat guld.

– Jag hittade inga diamanter, skojade guiden som vi återkommer till senare i berättelsen.

Äventyret inleddes en sen kväll den näst sista söndagen i september när 35 personer samlades på Mariehamns flygplats. En efter en droppade nya och förväntansfulla personer in i avresehallen, varav några var bekanta sedan tidigare. Andra hälsade reserverat och lite försiktigt på sina blivande vänner för den kommande veckan.

En Helsingforsk hotellfrukost och en guidad tur på Fazers chokladfabrik senare kändes stämningen i gruppen mer uppsluppen, nu talade vi alla med varandra som om vi känt varandra i evigheter – men ännu befann vi oss drygt 1.000 kilometer från vårt huvudsakliga resmål – finska Lappland.

Färggrann nedstigning 

Samma kväll som chokladen smälte i våra magar tog vår nästan i överkant pratsamma och filterlösa busschaufför oss tillbaka till flygplatsen i Vanda – nu var vårt ”riktiga” äventyr inte långt borta.

Finland är inte särskilt stort, men lite över 1.000 kilometer fågelvägen för med sig otroliga skiftningar i naturen när man ser hela skådespelet uppifrån. Och under nedstigningen mot Ivalo flygplats, den nordligaste av flygplatser i Finland, kunde vi resenärer redan här bevittna att hösten var långt kommen – precis i övergången till tidig vinter. Det lappska kuperade landskapet lyste i höstens alla färger och gruppens redan höga förväntningar på en fotografiskt vacker resa steg till oanade nivåer, precis som landskapet omkring oss.

Sent samma kväll anlände vi till vårt hem för de närmaste tre dygnen – Nangu Wilderness hotel, vackert placerat vid Enare träsk mitt i urskogen.

Vår förträffliga reseledare genom hela veckans äventyr, Yvonne Cronström, delade ut rumsnycklar till det fina och stockstugeinspirerade boendet och gruppen tog en tidig kväll inför nästa dags eskapader.

Floden blev vårt liv

Den som hade väntat sig äventyr blev allt annat än besviken på tisdagen. Efter en längre bussfärd ledd av Finlands motsvarighet till Australiens mest kända filmkaraktär, ”Crocodile Dundee” – i det här fallet busschauffören, björnjägaren och vildmarksmannen Unto Myllyvirta, som bland annat visade upp sina rivmärken från närkontakter med Finlands största rovdjur, steg vi av hemma hos renskötarfamiljen Paltto.

Nordsamiska familjen Paltto bor mitt i ett av Europas största naturskyddsområden – Lemmenjoki nationalpark.

Mor i familjen, Kaija Paltto, en världsrenommerad textilkonstnär, tog emot oss och visade upp sina imponerande alster i bland annat renläder och tovad ull. Höjdpunkten på hela resan, skulle det visa sig, väntade dock runt hörnet.

Sönerna i familjen, mångsysslarna Aslak och Nils-Heikki Palttos varma mottagande fick hela sällskapet att slappna av trots ett och annat knorr föranlett av en kommande 15 kilometer lång tur i familjens smäckra flodbåtar.

Vi packades som sillar i ”Lily IV” och ”Lily V”  och gav oss ut i nationalparkens vidsträckta skogs-, fjäll- och myrområden – en i sanning exotisk upplevelse för oss ålänningar.

Häpnadsväckande vattenfall

Färden gick i hög fart genom älvar och forsar, vid några tillfällen var det till och med nödvändigt för gruppen att stiga av och promenera ett hundratal meter längs flodkanten, detta eftersom det uppför forsarna inte var mera än ankeldjupt.

Samesönerna visade sin erfarenhet och oräddhet när de forsrände motströms genom att dra på full gas, för att sedan i exakt rätt ögonblick dra upp aktersnurran och elegant glida över de runda flodstenarna.

Efter ytterligare en stunds båtande förbi historiska guldterritorier angjordes en liten brygga rakt nedanför Ravada-vattenfallen – ett äkta och häpnadsväckande ”wow-ögonblick” som föranledde många kameraklick.

– Det är så vackert att det nästan gör ont att titta på, som en av medresenärerna uttryckte saken.

Ålandstidningens resegrupp kämpade sig tålmodigt, och med en eller annan andningspaus, upp längs berget och vattenfallet och vandrade vidare mot Ravadsjärvi ödemarksstuga där bröderna Paltto hade dukat upp renköttssoppa med tillhörande efterrätt och sotpannekaffe på samiskt vis.

Känsloframkallande äkta jojk

Ålänningar är som bekant vana vid blåsiga förhållanden, brisen i de storslagna omgivningarna störde därför inte gruppens sinnesfrid nämnvärt när vi med mätta magar lyssnade till renskötarbrödernas berättelser om vedermödorna att hålla sina renar vid liv i det karga lappländska landskapet.

Aslak Paltto, den av bröderna som talade bäst svenska, berättade om björnen, vargen, örnen, lokatten och framför allt järven i nationalparken som effektivt reducerar renhjorden under kalvningstiden, men också i övrigt.

– Järven är aggressiv och har fördelen att den glider på skaren i den meterdjupa snön när renarna mer eller mindre hjälplöst står fastlåsta i den samma, sade han med blicken djupt fäst i marken.

Just när vi 35 ålänningar var som djupast hänförda av berättelserna och myterna kring Lapplandsskogarna brast Nils-Heikki Paltto ut i en rentav förtrollande jojk.

Av naturliga orsaker förstod vi inte orden, men huden under alla klädlager den här dagen nopprades där vi satt runt lägerelden. Nils-Heikkis klara stämma och otroliga skörhet lockade fram en och annan tår längs de åländska stelfrusna kinderna – som enskild händelse klart värt det högsta av betygen på renhornsskalan.

– Det här var otroligt mäktigt, och framför allt vackert, sade en rörd Ulla Holmberg som reste med maken Åke Holmberg.

”Ruskan” varar bara två veckor

Flodbåtsdagen i den vidsträckta nationalparken gjorde stort intryck på oss alla, och i de bästa av världar fanns det möjlighet att skriva en hel bok om tilldragelsen. Men i tidningsformat måste man ibland prioritera, och Lappland är ju så mycket mer än bara floder – hur vackra de än är.

Lappland den här årstiden är ju även världskänt för det man där uppe kallar ”Ruska” – tvåveckorsperioden då lövträden skiftar färg och bildar naturliga konstverk. Lappland är också rikt på kultur, samernas traditionella klädsel berättar bland annat historier om vem man är, om man är gift eller giftassugen, var man kommer ifrån och i vissa fall vilken ens huvudsakliga sysselsättning är. Om de sakerna kan man läsa mera i kommande artiklar i Ålandstidningen.

Sjön som rymmer hela Åland

Dagarna i Lappland präglades av program från tidig morgon till sen kväll, vilket uppskattades av gruppen. Många blev bussresorna genom förvisso enormt vackra landskap, men som vi stundtals mättade våra sinnen med. Då var det ofta de livsglada systrarna Katarina Fellman och Stina Hamnström som genom sina fyndigheter höll humöret uppe på resesällskapet. ”Det ska vara roligt att leva”, verkade syskonens motto vara då skämten haglade tätt mellan varven.

Vi hann också med en båttur på Enare träsk, Finlands tredje största sjö med en yta där hela fasta Åland de facto skulle få rum. I den ända upp till 90 meter djupa sjön ryms hela 3.300 öar, varav många är heliga offerplatser och gamla begravningsplatser. Ända fram till 1900-talet begravde samerna sina döda på dessa öar i ett försök att undvika rovdjurens skoningslösa jakt på lättåtkomlig mat.

Ön Ukonkivi, en liten men över 30 meter hög och vacker ö som fungerade som offerplats till så sent som 1800-talet anses vara den heligaste av alla öar i Enare träsk, och här var det av den orsaken förbjudet för utomstående att ta i land.

Guldfebern drabbade gruppen

Tre dygn vid vildmarkshotellet passerade snabbt och på torsdagen hade det blivit dags att ta farväl av det natursköna området. Bussen mot Rovaniemi och så småningom ett besök hos självaste tomten stod på programmet, men innan dess ett stopp som många hade sett fram emot – guldvaskning vid klassiska Tankavaara guldby.

Just innan det var dags att finslipa vår vaskteknik gjorde vi dock ett stopp högt uppe vid Kaunispää utsiktsplats invid Saariselkäs skidbackar där bland annat världscupen i längdskidåkning arrangeras. 

Ännu en gång mättades våra sinnen och kameralinser med obeskrivligt vackra vyer där Ryssland syntes i horisonten. Därefter återupptogs färden mot drömmarnas och guldets förlovade land.

Tyska diplomingenjören, smyckestillverkaren och guldgrävaren Kasper von Wuthenau tog emot gruppen i Tankavaara och gav oss en kort lektion om det lappska guldets historia. Efter att ha visat hur man vaskar guld medelst en klassisk panna fick också de mest hugade och guldfebriga ålänningarna pröva sin lycka. De allra flesta av oss hittade några guldkorn, varav tidigare nämnda gladlynta Stina Hamnström hittade dagens kanske största korn.

– Det här har jag drömt om många år, sade hon med ett brett leende och kalla fingrar.

Europas största stad

Rusiga och varma av guldfebern, det iskalla vattnet i vaskpölen till trots, gick resan vidare mot sista anhalten, Lapplands huvudstad Rovaniemi. Staden anses, trots sina beskedliga 60.000 invånare, vara den största i Europa. Då handlar det alltså om ytan på drygt 8.000 kvadratkilometer.

Rovaniemi som mestadels består av moderna byggnader efter att staden så när som på 17 hus utplånades när 200.000 tyska soldater brände ner allt i sin väg under Lapplandskrigets sista skälvande dagar 1944, har en mycket intressant historia.  Berömda arkitekten Alvar Aalto upprättade efter härjningen en helt ny stadsplan, varför också byggnaderna ännu i dag kan anses vågade, formrika och moderna.

Utöver dess intressanta historia, agerar Rovaniemi hemstad för en internationell världskändis. Ja, alla förstår nog vartåt vi är på väg – just det, herr Lordi själv, Tomi Putansuu som satte finsk musik på kartan i och med segern i Eurovision song contest 2006.

Okej, det finns kanske ytterligare en världskändis i Rovaniemi, en med röd luva och ett maffigt skägg.