Allt eftersom månaderna tickar vidare och temperaturen stiger vaknar flora och fauna till på riktigt. Tyvärr innefattar det sistnämnda även fästingar. De små parasiterande insekterna är ett orosmoment särskilt för djurägare och folk som rör sig i skog och mark. Några som vill kartlägga fästingarnas varande och den risk de utgör är Borreliagruppen på Åland. Just den här gången är Badhusparken platsen som blir kartlagd.

Under våren och sommaren besöker borreliagruppen drygt 50 slumpmässigt utvalda platser i samtliga åländska kommuner. Därigenom kan datan man samlar in ge en bild av hur fästingstatusen skiljer sig bland olika områden i landskapet. Väl på plats mäts antalet fästingar samt så fastställs en rad olika geografiska faktorer, i det vetenskapliga syftet att notera hur miljön korrelerar med fästingbeståndet. Saker som temperatur, gräsets höjd och övrig vegetation finns bland det som loggas.

– Vi vet sedan tidigare att fästingarna brukar finnas där vilda djur vistas, då det är deras huvudsakliga födokälla. I tätvuxna buskage med högt gräs, där gnagare och fåglar gärna håller till, brukar vi hitta flest fästingar, säger Nellie Carlströmer Berthén, som är med och utför kartläggningen i Badhusparken.

På varje av de ungefär 50 platserna undersöks fem mindre områden på fyra kvadratmeter extra noga. Även dessa slumpas fram.

– Jag snurrar på kompassen och sen går vi ett antal meter åt det hållet. Sen skriver vi upp de exakta koordinaterna, förklarar Susanne Olausson.

Vanligast i högt gräs

När den två gånger två meter stora rutan är bestämd tar man fram tillhygget som används för att fånga upp fästingarna på platsen. Det är som ett moppskaft där man i ändan fäst en filt. Denna drar man runt omkring i gräset en stund och sedan sätter man ned den på en duk där man räknar och fångar upp fästingarna som satt sig på filten. Efter att samtliga fem rutor är genomsökta står det klart att Badhusparken visar sig vara relativt fästingsnål. Med andra ord borde dåligt siktade frisbeekast vara en större fara än fästingbett för den som planerar att vistas där under sommaren.

– Bergmiljöer med mycket mossa brukar i regel innehålla färre fästingar. Rekordnoteringen från i år är från när vi var på en vitsippeäng. Just såna ställen där gräset inte klipps och fler djur kan tänkas hålla till är bland de fästingtätaste, berättar Nellie Carlströmer Berthén.

Alla fästingar, små larver som större vuxna individer, samlas upp och läggs i små rör. Dessa tas sedan in för undersökning. Det finns olika fästingarter, men hittills har man bara hittat den så kallade vanliga fästingen. Dock finns även mer sällsynta arter, som den aggressiva taigafästingen och arter som bara parasiterar sig på specifika djur. Givetvis undersöker borreliagruppen också vilka sjukdomar fästingarna bär på.

– Ju större de är och ju fler djur de sugit blod från, desto större är risken att de bär på sjukdomar. Man brukar säga att omkring 20-30 procent av alla fästingar som är i nymfstadiet eller större bär på borrelia. Dock är det långt ifrån en garanti att varje bett av en borreliabärande fästing smittar. Statistiken säger att bara cirka två procent av alla fästingbett ger borrelia, säger Nellie Carlströmer Berthén.

– Ofta brukar kvällstidningarna skriva rubriker om farliga nya fästingsjukdomar till sommaren, säger Susanne Olausson och fortsätter:

– Men oftast är de i regel ofarliga för människor med bra immunförsvar. Personer som till exempel blir cancerbehandlade eller som av annan anledning har nedsatt immunförsvar är de som egentligen kan ta skada.