Vi pratar om menstruation och vi pratar om graviditet och förlossning. Men när det kommer till klimakteriet blir det plötsligt tyst.

– Klimakteriet är som en skamstämpel. Man biter ihop och lider, man vill inte verka galen, säger Charlotte, som är en de tre deltagarna i Folkhälsans klimakteriekafé.

Hon tycker det är viktigt att prata om det, och har själv haft stor hjälp av samtalen med de andra deltagarna, men hon vill inte medverka med sitt efternamn i tidningen. Berättelserna de delar med varandra är väldigt intima och privata, och ofta också smärtfyllda. Men samtidigt hänger skrattet hela tiden i luften; det är viktigt att kunna skämta om det som är jobbigt. Och när man väl har accepterat sin situation är det lättare att väva in humorn i det som gör ont.

– Klimakteriet är förknippat med så dåliga saker, så nattsvart. Men det finns mycket glädje också. Om någon i början hade sagt att jag skulle acceptera det och njuta av min resa hade jag exploderat. Men ju fortare man accepterar, desto fortare kan man känna njutningen av sitt nya blivande jag, säger Sussi Berndtsson.

”Jättestor missförstådd amöba”

Hon började känna av sina besvär för ett-ett och ett halvt år sedan. Personligheten förändrades, hennes ork och engagemang tog slut. Hon som alltid haft skinn på näsan så det räcker för tre blev hudlös, grät för ingenting. Hon blev andfådd av att gå till köket, hade hjärndimma och ibland vägrade fötterna att bära henne.

– Jag trodde jag hade en hjärntumör – minst.

Sussi Berndtsson sökte hjälp för allt möjligt: hjärtrusning, artros, reuma, anemi, migrän, mag- och tarmproblem … Men hon var helt frisk.

– Jag var en jättestor missförstådd amöba. Läkaren menade att det lät som en depression, och jag blev erbjuden antidepressiva, men jag kände att det inte var det. Jag gick därifrån i toppskick, men gråtandes.

Var hon psykiskt instabil, eller kanske utbränd? Sussi Berndtsson började rannsaka sig själv och livet, och nej, det fanns inget som skavde. Så hon började googla, och så småningom gick det upp ett ljus. Besvären har hon kvar, men hon har lärt sig att hantera dem och anpassa sitt liv efter dagsformen.

– Den största skillnaden för mig är den ofantliga tröttheten. Jag är seg och kommer inte till skott. Tidigare hade jag obehindrat tio bollar i luften, i dag måste jag göra listor, säger hon.

Ensam med problemen

Även Charlotte har fått hitta sina svar på egen hand. Det var först när hon kom till klimakteriekaféet som hon på riktigt förstod vad som var fel. Hennes problem började för två-tre år sedan med en rad urinvägsinfektioner som inte gav med sig.

– I samband med det fick jag, vad jag kallar, ett brinnande underliv, en smärta som är fruktansvärt obehaglig. Jag gick till ÅHS och de trodde att jag hade könssjukdomar, men det visade ingenting.

Charlotte kände att hon blev lämnad helt ensam med sina problem, och urinvägsinfektionerna fortsatte. Hon mådde väldigt dåligt, kände inte igen sig själv och var för första gången i sitt liv i kontakt med psykiatrin. Till slut kom hon till gynekologiska polikliniken på ÅHS eftersom hon hade problem med urinläckage. Hon opererades och i samma veva fick hon veta att hon hade endometrios.

Men det gav inte svar på varför hon mådde dåligt. Hjärtat rusade och hon kände yrsel. Till följd av det fick hon panikattacker. Charlotte trodde att hon skulle dö. Hon vände sig till ÅHS i repriser, men hon hade inga fel.

När hon kom till klimakteriekaféet föll allt på plats.

– Här fick jag veta att man är gråtmild, känslig, extremt trött, och inte förstår sig själv över huvud taget. Jag gick hem till min man och sade ”Vet du, jag är i klimakteriet!” Jag vet att det inte är någon fara, och i dag mår jag bättre. I den här gruppen fick jag också veta vilken läkare jag skulle besöka, och jag har fått hjälp.

Alla symtom på repertoaren

Seija Andersson kastades rätt in i klimakteriet med ”alla symtom på repertoaren” när hon som 48-åring opererade livmodern till följd av cellförändringar. Ingen hade förberett henne på att det kunde ske och hon stod som ett frågetecken.

– Inom loppet av några dagar blev besvären påtagliga. Jag visste inte vart jag skulle vända mig. Till en allmänläkare, eller kanske en psykiater? En hjärtläkare?

Hon sökte sig till den privata vården, och träffade där en läkare som kunde ge henne rätt vård.

– Jag har förstått att det är ganska vanligt att man gör så. Inom den privata vården blir man lite mer hörd, det är någon som orkar lyssna på meningen till slut.

Seija Andersson kan se tillbaka på en tid som var tuff rent psykiskt, men i dag är hon i balans.

Gerd Laxåback, som är ledare för samtalsgruppen, kom in i klimakteriet i 45-årsåldern och besvären varade i ungefär tio år. Under den här tiden var hon väldigt gråtmild och hade svåra humörsvängningar. Hon upplevde stunder av hjärndimma, och det var svårt att hålla i trådarna.

– Men jag kan gladeligen säga att mina symtom är över. Det blir bättre!

Fick hjälp i privata vården

Gemensamt för alla i gruppen är att de genom uteslutningsmetoden fått komma till insikt om sina problem själva. Ingen lyfte frågan om klimakteriet med dem – inte ens på gynekologiska polikliniken på ÅHS – trots att problemen är högaktuella i deras ålder. Det var först när de uppsökte den privata vården som de blev lyssnade på och fick adekvat vård.

Seija Andersson, Sussi Berndtsson och Charlotte får alla olika typer av hormonbehandlingar. Men något sådant var inte aktuellt när Gerd Laxåback var i klimakteriet.

– Jag skulle gärna ha tagit emot en hormonbehandling, men jag förstod inte heller att jag kunde fråga efter det. Då var det bara ”bit ihop och lid”, säger hon.

Därmed inte sagt att hormonbehandling är svaret för alla. En del kan också behöva psykofarmaka och/eller samtalsterapi. Enligt Seija Andersson, som arbetar som psykolog, är det vanligt med en kombination av flera behandlingar.

– Men framför allt måste man lära sig att stressa ned, säger hon.

Just stressen, och att inte orka som förut, vittnar kvinnorna om. Livet blev inte som de trodde. För det är ju vid 50 man ska vara på topp.

– För mig har det varit en otrolig sorg att inte uppfylla mina förväntningar. Och den sorgen har i sin tur har skapat ångest och låghet, det jag hade planerat i mitt 170-liv går inte längre. Men ur sorgen kommer annat. Vinsten är större. Man passar på att inventera i livet, tar tid till eftertanke, säger Sussi Berndtsson.

– Jag tror det är bra att man bromsar upp, men det skulle gärna få ske på ett mindre dramatiskt sätt.

Viktigt att sätta ord på det

Att prata med andra som är i samma situation har gett oerhört mycket, säger de alla. Klimakteriet kan yttra sig så olika för olika kvinnor. Vissa har inga eller lindriga besvär, medan andra mår väldigt dåligt. Gerd Laxåback är till exempel den enda av dem som haft vallningar.

– Man känner i kroppen hur temperaturen börjar stiga och känner ångesten. Det är som att alla porer skulle öppna sig och så börjar det rinna.

Sussi Berndtsson och Charlotte upplever däremot frossa.

– Men jag kanske har vallningar och aggressionsproblem framför mig. Jag har ingen aning om var jag befinner mig i den hör boxningsmatchen, jag kanske bara har gått rond ett, säger Sussi Berndtsson.

Även om de inte vet vad framtiden för med sig säger kvinnorna att det är skönt att ha ett ord på vad som är fel. Inte bara för sig själv, utan också för familjernas skull.

– Om vi inte känner igen oss själva, hur ska männen göra det? Tänk att få en förstående kram av mannen i stället för att han smäller i dörren och springer åt andra hållet, säger Gerd Laxåback.

– De blir också oroliga när pantertanten bara sitter och hulkar. Jag tror att min man uppskattar att det kom ett ord på det. Nu gör vi något åt det i stället för att gissa, säger Sussi Berndtsson.

Det är också viktigt att barnen, såväl flickor som pojkar, vet vad deras mamma går igenom, menar de.

– Mamma är ingen superkvinna som går igenom klimakteriet ridande på en svart hingst, utan det är ganska kämpigt – och det är okej, säger Sussi Berndtsson.

– Jag har pratat med min 19-åriga son om det. Han är medveten om situationen, och tycker det är helt normalt, säger Charlotte.

Efterlyser kvinnomottagning

Men det räcker inte att bara dryfta problemen hemmavid, är kvinnorna ense om. Det borde pratas mycket mer om klimakteriet i offentligheten. De kvinnor som ännu inte är där mår också bra av att vara förberedda.

Även vården lämnar mycket att önska, anser de. Hur ska man säkerställa att ingen behöver må så dåligt som de här fyra kvinnorna har gjort innan de – mer eller mindre på egen hand – listat ut vad som är fel?

Det viktiga är att veta vart man ska vända sig, menar Seija Andersson. Ett ställe, kanske en kvinnomottagning, där det finns specialiserade sjukskötare och läkare, personer som kan området och ställer rätt frågor.

– Också för yngre kvinnor. Det skulle kunna vara brett kring kvinnors hälsa.

De nämner också företagshälsovården, som kunde lyfta frågan lika naturligt som man pratar om alkoholvanor och vikt, och även informera om vad som är att vänta.

– När klimakteriet kommer som ett åsknedslag behöver du inte bli rädd, och du vet vad du kan göra. Du ska inte behöva gå igenom alla specialister, säger Seija Andersson.