Vad rörde sig för tankar i huvudet på en ålänning som för 1.000 år sedan begravde sin förälder genom att bränna kroppen och gräva ned resterna i en grop? Varför använde man just den metoden? Var det samma tryckta stämning av farväl som på en nutida begravning eller hade ritualerna andra psykologiska syften? Fanns det en standardiserad hantering av de döda, eller gjorde de enskilda gårdarna på sina egna vis?

Det är frågor som sysselsätter professorn och osteologen (benexperten) Jan Storå som bland annat forskat mycket på benfynden i Jettböles gravfält.

– Jag brukar säga att jag arbetar med att väcka de döda till liv, säger han när vi träffas nere i kulturhistoriska museets underjordiska lager i Mariehamn.

På träbrickor ligger noga katalogiserade fynd från tidigare utgrävningar. Här finns pärlor av glas och ädelstenen karneol. En del av dem är obrända. Det betyder att de lagts ned i gravgropen efter kremeringen. Var det för hedra den döde, visa på hans förmögenhet, eller trodde man att pärlorna kunde komma till användning i livet på andra sidan?

– Vi hittar ofta mest materiella fynd i gravhögar nära de större bosättningarna. Så visst spelade status och rikedom roll även i döden, säger Jan Storå.

Benknotor

Men främst ligger här fragment av benknotor i olika storlekar och kulörer.

– De som är vitbrända kommer från en lyckad bränning där bålet blev tillräckligt hett. Men som du ser finns här även mer oskadda bitar, från när kremeringen har misslyckats, säger Jan Storå och pekar på en bit och förklarar att den kommer från lårbenet på en hund.

Hur kan du se det så enkelt? Benbitarna ser ju nästan identiska ut?

– Jag har ju jobbat med ben under hela min karriär och då lär man sig att särskilja benen. Man får känslan för det. Dessutom finns det påtagliga skillnader. Till exempel utmärks hästars lårbenskulor av att de har ett hack i sig.

Från yngre järnåldern, som omfattar den tid som brukar kallas vikingatiden, finns det 10.000 gravhögar fördelade över 400 gravfält på Åland.

– Gravhögarna ligger vanligen i anslutning till en gård. Man har byggt gravhögen ovanpå bålplatsen.

Ofta hittar man hittar även resterna av en kruka i anslutning till de brända benresterna.

– Askan placerades i en kruka som lades i högen. Man kan se hur benbitarna ligger i rätt ordning, uppifrån och ned. En bränd människa lämnar ungefär 2,5 liter aska efter sig.

Begravda hundar

I en del gravar har människoresterna sällskap av benbitar från hundar.

– Jag som själv har tre taxar vet ju hur viktig en hund kan vara. Kanske kände man på precis samma sätt för 1.000 år sedan och lade med den dödes hund så de skulle få fortsätta vara tillsammans.

Man har även hittat renodlade hundgravhögar, vilket tyder på att hunden tillmätts stort värde av ägaren.

Hur gör du när du försöker återskapa dåtidens tankesätt ur benbitar?

– Det är ju faktiskt bara 1.000 år sedan. Det finns en hel del skriftliga källor, som exempelvis de isländska sagorna. Man måste förstås vara ödmjuk, men samtidigt kan man nog påstå att det finns allmängiltiga känslor när man står inför en död människa. Arkeologi är ju studiet av människan som helhet.

Till sin hjälp har han dessutom alla materiella fynd i form av smycken och vapen och annat som också berättar vad dåtidens människa tyckte var viktigt.

– Ålands kulturhistoriska museum har en fin och bred samling av föremål som är till stor hjälp. Därför är själva bevarandet så viktig för vår forskning.

Dna-analyser

Möjligheterna att utföra dna-analyser har naturligtvis revolutionerat arkeologin.

– Men det fungerar inte på kremerade ben, så drömmen är att hitta gamla gravar med obrända skelett och då är man ofta framme i kristen tid. Uppe i museets utställning ligger till exempel knotorna efter en hund. När analysen visade att hunden levt på vikingatiden blev vi upphetsade kan jag lova.

Man vet hur dna skadas av att ligga i jorden.

– Så genom att undersöka vilka bitar som är skadade kan vi datera fynden.

Men, påpekar han, man får aldrig glömma att det är döda människor som man arbetar med.

– Vi måste alltid visa respekt.