För mer än ett halvt sekel sedan gjorde den finskamerikanske Eero Saarinen (1910-1961) succé med sin möbeldesign. Hans svampliknande bord Tulip har i och med retrotrenden nu fått en renässans. En annan finsk möbeldesigner var Eero Aarnio (f.1932). Hans plastbord Kantarell för Asko är berömt och nu när de nya generationerna har upptäckt 1960-70-talens mode och design är hans möbler igen ”heta”. Både bordet Tulip och Kantarell kanske kan verka helt nyskapande vid första anblicken, men egentligen återgick de bägge två på en urgammal bordstradition: pelarbordet.
Under den gustavianska tiden (slutet av 1700-talet) blev fällborden med en central pelarfot populära. På den här tiden ställde man möblerna kring väggarna och den centrala golvytan hölls till vardags fri från möbler. Genom att göra skivan fällbar kunde borden stå längs ut med väggarna utan att ta utrymme. Skivorna kunde få en avancerad dekor, målad eller i intarsia. Eftersom bordskivan fälldes upp blev dess dekorativa funktion viktig. Under 1800-talet förändrades möbleringsidealen och finrummet salen fick betydligt fler möbler som också placerades ut i rummet, och den fria golvytan var nu ett minne blott.
Empirestilen som följde efter den Gustavianska omhuldade även pelarbord av olika slag och varianterna blev fler. Det förekom bastanta soffbord med ett centralt kolonnben som fick stadga av djurtassliknande fötter. Till empirens möbler hörde också sirliga sybord som kunde ha ett lyrformat centralt ben eller ett pelarben. I många allmogepelarbord ser man också influenser från empiren där formspråket är rent och formerna sparsmakade.
Blandstilarnas möbelarsenaler fick under andra hälften av 1800-talet alltmer textila inslag – också med tofsar och fransar. Små bord med pelarfötter tillverkades i de olika nystilarna och i slutet av 1800-talet hade modet spritt sig på bred front till den åländska allmogen. Pelarborden var lätta att flytta och flexibla i användningen. Det var inte helt ovanligt att brudskålen vid bröllop kunde dukas upp på ett pelarbord. Den centrala pelarfoten kunde vara sirligt svarvad och man var inte främmande för att pryda foten med nyrenässansens favoritdetaljer: svarvade knoppar. Pelarborden lämpade sig ytterst väl för exponering av dukar med spetsar och fransar. Det kunde röra sig om handarbeten som tillverkades i hemmet, men också granna silkesdukar som inköpts av sjömän i främmande hamnar.
På 1970-talet blev intresset för antikviteter stort också på Åland. Auktionerna avlöste varandra och när mästarmäklaren Ollas-Nisse fick ett pelarbord att auktionera ut visste han att budgivningen skulle bli intensiv, och det ropades galant upp till flera hundra mark.
Under de senaste decennierna har pelarbordens popularitet dalat, åtminstone vad gäller de äldre allmogeborden. De bastanta matborden i furu med ett centralt pelarben från 1970-80-talen har fått en renässans liksom många andra furumöbler. Vissa kan till och med säljas på de fina auktionshusen i dag – för att bara för några år sedan ha varit absolut bannlysta.
Egentligen var det Axel Einar Hjorths (1888-1959) furumöbler för mellankrigstiden sportstugor som banade väg för 70-talets furumöbler. Hans pjäser säljs i dag för tiotusentals kronor, ja priser till och med över 100.000 kronor har noterats för bland annat hans pelarbordsvariant med ”stubbig” central fot. Ute i världen spirar nu också intresset för de nordiska furumöblerna.
Eftersom det inte längre finns en lokal auktionsmarknad är det svårt att följa pristrenderna på Åland, men det verkar som om det finns ett lite större intresse igen för allmogemöbler och därmed också för pelarbord. På loppmarknader ser man att furumöbler från 70-80-talen nu går att sälja, men ännu till rätt blygsamma priser. I höstas kunde man till exempel fynda ett matbord i furu med pelarfot och fyra stolar för 75 euro på en loppmarknad i Jomala!
Kjell Ekström