Rättspsykologen och minnesforskaren Julia Korkman har alltid fascinerats av människans minne, och debuterade i höstas med boken ”Minnets makt – berättelser från rättssalen”.

Ålandstidningen intervjuar henne i Mariehamns stadsbibliotek, och hon berättar att en stor del av boken har tillkommit här.

– Jag har suttit många dagar vid ett av fönsterborden, sett ut över vattnet emellanåt och njutit av den vackra miljön. En särskild eloge till personalen här som alltid har varit underbar.

Julia Korkman har tidigare arbetat vid Helsingfors universitetssjukhus rättspsykologiska enhet för barn och unga. Hon har utbildat och handlett poliser och rättsväsende i rättspsykologiska frågor, och anlitats som expert i många uppmärksammade rättsfall i Norden.

I rättsfall är minnen centrala bevis, men de försvagas och förändras över tiden. De kan också modifieras i samtal med andra.

– Vid akuta situationer ska man be människor på platsen att fråga vad som har hänt och helst banda in det direkt, sen kan man ta ett ordentligt förhör lite senare. Man borde se på minnesbilder som dna- eller blodspår, de förtvinar, säger Julia Korkman.

Polisen bör konsekvent spela in förhör på video, menar hon. Det är inte en självklarhet i dag, rutinerna varierar mellan olika polisinrättningar.

– Det är viktigt för allas rättsskydd, både för brottsoffer och misstänkta.

Öppna frågor

Att polisen använder rätt förhörsteknik är avgörande. Ledande frågor kan leda till minnesförvrängningar, och för snäva frågor möjliggör inte heller för vittnen att berätta allt de minns.

– Man ska inte fråga ”vilken färg hade bilen?”, utan ”berätta allt om bilen”. Ställ inte ja- och nej-frågor eller direkta frågor som ”var han mörk- eller ljushårig”. Risken är att man ger ett svar – fast han kanske inte hade hår alls.

– Det finns fall i både Finland, Sverige och framför allt i USA där polisen har använt så ledande frågor att människor har erkänt sådant de inte har gjort, och pekat ut människor de egentligen aldrig har sett.

Det får mig att tänka på rättsskandalen i Arvika där två bröder, fem och sju år gamla, felaktigt pekades ut och dömdes för att ha dödat en fyraårig pojke. Men efter en en uppmärksammad SVT-dokumentär öppnades ”Kevinfallet” tjugo år senare, och alla misstankar mot bröderna avskrevs. Det visade sig att förhörsledarna hade använt påtryckande och manipulativa metoder.

– Faktum är att jag anlitades som expert av journalisten Dan Josefsson som gjorde dokumentären. Han kontaktade mig och ville att jag skulle titta på förhören, det var topphemligt. Vi träffades här i Mariehamn. Vi tittade i många, många timmar på förhören. Jag är väldigt härdad när det gäller barnförhör, men det var förkrossande att se. Man visste att brödernas barndom var förstörd, de hade trott att de var skyldiga. Inga skadeståndspengar kan ersätta det.

Lyckligtvis har utvecklingen gått framåt, i dag använder man sig av forskningsbaserade förhörstekniker då det är barn som hörs. Men det finns mycket kvar att göra när det gäller hur vuxna blir hörda, menar Korkman.

– Det mest grundläggande är att den som ska höras känner sig trygg. Man ska be personen att berätta från början till slut, utan att avbryta. Sedan kan man gå tillbaka och ställa specifika frågor.

Det är inte bara poliser som har nytta av metodiken, utan alla som jobbar med att få fram information, till exempel journalister och läkare.

– Ett problem är att man ofta arbetar under tidspress, det finns inte tid att i lugn och ro hjälpa personen att berätta allt den minns. Man vill inte att människan berättar sådant som är irrelevant, men från ett minnesperspektiv kan de irrelevanta sakerna göra att man börjar komma ihåg de relevanta sakerna.

Barndomsminnen

Vuxnas minnen från barndomen är ett annat tema i Julia Korkmans bok. Hon menar att det inte finns någon nytta med att minnas allt, det skulle bli kaos i hjärnan. Men ofta har viktiga händelser och människor etsat sig fast.

– Man måste vara medveten om att minnesbilderna alltid är en följd av den stund i vilken man tolkar dem på nytt. Om jag berättar om en viss upplevelse från min barndom kan det påverka vad du minns från din barndom, eller hur du tolkar dina minnesbilder. I en annan kontext kanske det är något annat ljuskäglan faller på. Vi påverkas också av senare information och minnesbilderna förvrängs.

– Tidiga barndomsminnen är svåra att bedöma, minns man dem för att de har omtalats eller för att det finns bilder? Men det är kanske inte så viktigt, det väsentliga är vad som har varit viktigt i familjen.

Berättelser om tidigare generationer är också minnen, säger Julia Korkman. Hon tar en personlig upplevelse som exempel.

– Då min mamma låg för döden för tio år sedan drömde jag att personer kom emot mig och tröstade mig. De såg alla vagt bekanta ut men jag kunde inte placera vilka de var. Sedan insåg jag att det var släktingar som jag aldrig hade träffat, men kände igen från mormors fotoalbum och som hon berättat om för mig. Den sista var en släkting jag hunnit lära känna och tyckt mycket om, och som dött några år innan. Då gick det upp för mig att alla de andra var avlidna. Jag upplevde det som väldigt trösterikt. Mamma skulle sälla sig till deras skara.

– Typiskt är att människor blir intresserade av tidigare generationer först senare i livet, när det inte finns så många att fråga längre. Äldre borde försöka ge berättelserna vidare till de yngre, kanske komma ihåg att skriva ner anteckningar i fotoalbumen. För det blir viktigt. En av de få sakerna med minnet som blir bättre med åldern är att man förstår och tydligare ser mönster och beteenden inom familjen och i större sammanhang. Man kan få upp ögonen för beteendemönster och problem – men också styrkor.

Minnen ärvs

Det finns en hel del minnesforskning, med sin bok vill Julia Korkman förmedla den på ett lättillgängligt och roligt sätt. Moderna studier tyder på att tidigare generationers minnen kan nedärvas, inte bara socialt utan också rent biologiskt.

– Försök på råttor visar att de reagerar med starka rädsloreaktioner för sådant som föräldrarna har utsatts för, även fast de har separerats från föräldrarna från födseln. Det tyder på att något i generna kan ha omkodats, säger hon.

– Det viktigaste är kanske vad vi kan göra för att hantera erfarenheterna. Där kan litteratur spela en viktig roll, det ser man när det gäller nationella trauman som Andra världskriget och Vinterkriget. Länge talade man till exempel inte om att finska krigsbarn har lidit mycket, men nu har ämnet kommit upp på tapeten bland annat genom den finskättliga Anna Takanens fantastiska bok ”Sörjen som blev”. Även minnen som det inte talas om kan prägla ens tillvaro starkt, faktum är att just outtalade trauman kan påverka oss starkare än sådana upplevelser vi gått igenom och hanterat.