I november i fjol tillsatte landskapsregeringen en kommitté för att ta fram en självstyrelsemedalj. Kommittén valde Annika Åkerfelt som den konstnär vars design skulle bli medaljen, och nu finns den i 100 exemplar.

– Det är nu ett år sedan vi fick i uppdrag att ta fram förslag till en medalj till 100-årsjubileet. Vi var en kommitté bestående av Jonas Wilén, Sebastian Johans, Judy Kuitunen och Lars Ingmar Johansson. Det fanns vissa kriterier, och vi har valt ut ett antal konstnärer och begärt in deras idéer. Och vårt val föll på Annika. Sedan har det varit ganska tajt med tid. Vi har fått in ett par prototyper och fört en dialog med lantrådet och styrgruppen för Åland 100, säger Susanne Procopé-Ilmonen, som varit kommitténs ordförande.

Full av betydelse

Annika Åkerfelts självstyrelsemedalj ser lite annorlunda ut än vad traditionella medaljer oftast gör, och på en väldigt liten yta har hon fått plats med flera lager av symbolik. Detta åstadkoms genom att använda motiv som smälter in i varandra, båda sidor av medaljen och också tomrummen som en del av motivet.

Hennes egensinne i designen och skicklighet i att få in betydelsen har varit motivationen till att just hon valdes. Detta trots att hon aldrig tidigare försökt designa en medalj.

– Då när jag blev tillfrågad och det var en tävling var det verkligen otrampad mark för mig att jobba med medaljer. Det hade jag aldrig kommit i kontakt med tidigare, och hela processen där man lämnar in en skiss och någon annan tar fram den var helt ny. Det var både spännande och svårt, och jag visste från början att jag ville göra en medalj som inte bara var som ett mynt, utan som var genombruten. Och jag ville ha med en krans, som en segerkrans. Sedan har jag försökt få in några åländska symboler, men det har varit mycket att ta ställning till. Dels ska det fungera på en ganska liten yta, dels ska den ha mitt formspråk, den ska fungera för både män och kvinnor och landskapshjorten skulle finnas med. Så det har varit mycket att beakta. Och runt den tiden bröt kriget i Ukraina ut, så då ville jag spela upp det att vi också är fredens öar genom att göra baksidan till ett förgyllt fredstecken, säger Annika Åkerfelt.

Hon säger att designen växte fram, passande nog, från hennes intresse för att jobba med mönster och motiv som har att göra med växtlighet.

– Hjorten var förutbestämd. Kransen kom till mig först, och sedan kom gullvivan. I samband med att jag ritade de bladen började något träda fram som liknade ett ankare, och jag gillar jugend- och art noveaustil så det var liksom i de formerna det började komma fram. Sedan blev det funderingar kring hur medaljen skulle fästas i bandet och jag ville inte att det skulle bli oviktigt.

Inspirationen till fästet tog hon till slut från ett gammalt fickur, och därifrån togs också medaljens krona.

– Klockmotivet blir att symbolisera den tid som har gått, de hundra åren. Jag gillar gamla klockor. Utöver det ville jag från början att den skulle vara genombruten, så att man kan se kläderna igenom den. Och jag gillar att fredstecknet på baksidan är lite dolt. Det blir som att det är det man bär med sig närmast hjärtat, att man vet var man kommer ifrån, och att det trots att det är förgyllt inte måste bli övertydligt, säger hon.

Ålands Vita Ros

Medaljerna har präglats hos Kultakeskus i Tavastehus.

– En del är gjuten och en del är präglad, och sedan är de sammanfogade. Just präglingstekniken är helt ny för mig. Från skisserna jag gjorde i datorn har de räknat ut djupet och dimensionerna och det har varit svårt att veta hur slutresultatet kan bli. Men kommunikationen har varit jättebra, säger Annika Åkerfelt.

Det finns 100 exemplar av medaljen präglade, och 50 av dem delas ut i en ceremoni på torsdag denna vecka. Resten sparas till framtiden, eftersom medaljutdelningen kommer att fortsätta. Susanne Procopé-Ilmonen säger att landskapet nu också äger formerna och rättigheterna, och att fler medaljer kan präglas i framtiden.

– Tanken är nog att den ska bli Ålands motsvarighet till Finlands vita ros, så vår officiella medalj. Eftersom den är gjord för både män och kvinnor får den som tilldelas medaljen också en manual eller bruksanvisning som jag och projektledare Gunilla Nordlund har tagit fram, som upplyser om hur den ska bäras på frack, kostym, långklänning och så vidare.

I den mån smycken och andra accessoarer blir ikoniska eller symboliska blir de ofta det baserat på hur de används: vem som designat dem, hur och av vem de bärs och den kultur eller era de hänger ihop med. En medalj hör på ett annat sätt ihop med ett samhälles historia och blir en del av den, en annan typ av konstant. Men Annika Åkerfelt säger att det inte har orsakat henne någon särskild prestationsångest.

– Det känns bra. Man har ju sett mycket medaljer som har gjorts genom tiderna. De är präglade av sin tid, och den här av mitt formspråk, och jag är glad att jag blev tillfrågad och inte minst att jag vann, säger hon.