På arbetsbänken ligger lappar med kryptiska uträkningar sida vid sida med verktyg och högar av fartygsböcker. Här, i källaren i hemmet på Nåtö, Lemland tillbringar Håkan Lindberg mycket tid – ibland, särskilt om han råkar på ett svårlöst problem, händer det att han blir kvar här nere från tidig morgon till sen kväll. 

Det som för 25 år sedan började som en hobby har övergått till något mer än så. Den självlärde modellbyggaren får i dag beställningar från både Europa och USA och har hittills byggt över 100 modeller av bland annat segel- och ångfartyg, allmogebåtar och tankfartyg. Men just nu är det två modeller som landskapsregeringen beställt till det framtida Bomarsundscentret som står i fokus.

Stålspant

Mitt på bordet tronar en halvfärdig modell av barken Mariehamn, som ursprungligen gick under namnet Lieutenant. Hon byggdes 1866 i Dundee, Skottland och köptes 1880 av konsuln och redaren Nikolai Sittkoff som blev skeppets första ägare på Åland. 

Bara två år senare kom Mariehamn att bli första åländska fartyg att, under befäl av kapten August Lauren och med åländsk besättning, fullborda en världsomsegling. 

– Det var ett tåligt fartyg, byggd på stålspant och teak, säger Håkan Lindberg.

Mariehamn sjösattes alltså långt efter Krimkriget och slaget i Bomarsund år 1854. På Bomarsundscentret kommer hon att representera den bondeseglation som byggde upp det åländska välståndet, även om det också genom Nikolai Sittkoff finns en koppling till Bomarsund. 

Detaljer sticker ut

Just de här modellerna ska ha skalan 1:50. För att få en så bra bild av fartygets proportioner som möjligt går Håkan Lindberg både igenom litteratur på området och granskar ritningar, målningar och fotografier – i den mån sådana finns.

– Det är ett intressant fartyg, som på flera sätt skiljer sig från liknande från samma tid.

På sjöfartsmuseet fann Håkan Lindberg en gammal bild där fartyget syns från sidan. Det visar dels en sirlig vidsträckt utsmyckning i aktern, dels är riggen lite speciell.

– Mesanmasten, alltså den aktre masten, hade spridare upptill i en konstruktion som jag aldrig tidigare har varit med om. Jag har inga bilder av hur däcket ser ut, och har klurat länge på hur långt akterkajutan gick fram, men riggen är väldokumenterad. 

Del för del

Han är en månad in i arbetet, och skrovet är klart. Nu jobbar han sig förifrån med trädetaljerna, har redan gjort lastluckorna och påbörjat de tre mästerna. Efter att grovjobbet är avslutat på de senare är det dags att bygga däckshus, pumpar och livbåtar tills han så småningom befinner sig i aktern. 

– Då ska jag få till alla tåtar och tampar. Det är nästan 140 tampar i rundhulten som ska dit på båda sidor – plus den stående riggen.

Det är däremot viktigt att rigga bakifrån, säger han. Något annat är helt enkelt dömt att misslyckas.

– I princip hänger hela riggen på bogspröt och klyvarbommen. Brakar det så brakar det mycket ... Jag beräknar att en mast tar en minst en månad att få klarriggad. 

Tålamod är viktigt, att vara noga med detaljerna likaså.

– Då brukar slutresultatet bli riktigt fint. 

I drottningens tjänst

Den här modellen ska vara klar i slutet av juni. Därpå är det dags för Håkan Lindberg att ta sig an den andra modellen som landskapet har beställt. Brittiska HMS Blenheim stod klar år 1813 och var ett av fyra systerfartyg som konverterades från segel- till krigsrustade ångfartyg 1847. Här finns en tydlig Bomarsundskoppling, fartyget deltog nämligen i anfallet. 

Fartyget var bepansrat med 60 kanoner, hade skorsten och propeller. 

– De kunde manövrera fartyget i läge och skjuta mot fienden, medan linjefartygen var beroende av varifrån det blåste. De överraskade ryssarna helt enkelt. 

Bord för bord

Kanske är Blenheim, som ska stå klar den 7 mars nästa år, hans största utmaning hittills som modellbyggare. Fartyget är betydligt ”bulligare” och större än Mariehamn. Medan det sistnämnda fartyget är konstruerat med en så kallad skivmetod ska Blenheim byggas på spant, där bord för bord läggs ett i taget.

– Det var med lite vånda jag antog anbudet, just Blenheim fordrar ganska mycket studium. 

Hur mycket Håkan Lindberg får betalt för jobbet låter han vara osagt, men han konstaterar att timpenningen i slutändan är låg. Pengarna är också av underordnad betydelse, det är utmaningen som motiverar honom. 

– Jag hade tänkt börja trappa ner, men inte ska man sitta och stirra i väggen bara för att man är pensionär. Det här är en utmaning, och då blir det genast lite roligt.