Svepteknik har använts i årtusenden för att göra askar och burkar i stora delar av Europa. En svepask är alltså ett föremål som tillverkas av ett tunt träspån som böjs runt en oval eller rund mall. På Åland har man allmänt kallat dem spånaskar.
För att kunna böja spånet behöver det göras mjukt. Det gör man genom att basa det över eld eller genom att blöta det i varmt vatten. När spånet torkat tar man bort det från mallen. Spånets ändar läggs omlott och fästes ihop genom att man syr ihop det med till exempel rottrådar.
Botten och lock formas efter svepets form. I södra Sverige har svepet fästs omkring botten. I norra Sverige har i stället svepet falsats in i botten. De åländska svepaskarna är oftast gjorda enligt den sydsvenska modellen. Olika träslag har använts för spånen. I de södra delarna av Sverige var det vanligt att svepasken gjordes av ädelträ, medan man i nordligare delar använde björk eller asp. I Finland lär det varit vanligt att svepaskarna gjordes av asp. På Åland finns spånaskar tillverkade av olika träslag.
Svepaskar har tillverkats i många olika modeller. Det förekom odekorerade bruksaskar men även dekorationsmålade och utsirade versioner. De äldsta beläggen lär härröra från stenåldern. Inom samekulturen har svepasken varit allmän och viktig eftersom askarna var lätta och behändiga att ta med sig i det nomadiserande samhället.
Sveptekniken har också använts vid tillverkning av större bruksföremål. Till exempel kunde en vanna för rensning av säd vara gjord i denna teknik.
Svarvning
Ett annat behändigt sätt att tillverka kärl för olika förvaring är svarvtekniken. Man tror att den förekommit åtminstone redan för mer än 3.000 år sedan i Egypten. Egyptierna använde ett rep för att rotera ämnet. Även romarna kände till svarvningen och utvecklade tekniken med en så kallad båge. Under medeltiden förfinades tekniken och man ersatte bågen med en trampa. Svarvaren kunde så använda båda händerna medan han drev runt svarven med foten. Dagens moderna svarvar är förstås eldrivna.
I museisamlingar på Åland hittar man ofta vackert dekorerade dosor med lock. Troligen har de enklare svarvade föremålen i högre grad förbrukats och försvunnit. De tidiga museisamlingarna koncentrerade sig ofta på de ”finare” föremålen, medan man inte tyckte att vardags- och bruksföremål var värda att spara.
Slaffat
Ett bruksföremål som på auktioner och loppmarknader är eftertraktat på Åland är slaffatet, eller slafatet. Det är ett bruksföremål som närmast kan betecknas som en tidig mattermos; ett träfat med handtagsförsett lock. Om man slår upp ordet i ordlistor för folkmål förklaras det som ett trätråg med lock för matförvaring. Språk- och dialektvetaren Ralf Svenblad har studerat ordet och berättar att det i fornsvenskan hette ”slaghfat”, och ursprunget är ett tyskt ord, ”schlagfass”, som varit benämning för ett slags stort fat att förpacka och sända varor i. I svenskan begagnades ordet åtminstone så tidigt som 1616 om matskrin; i en av Stockholms stads tänkeböcker finns från detta år en notering om ett slafatt medh maat.
Numer används slaffatet knappast i sin ursprungsfunktion, utan det har blivit ett prydnadsföremål som tilltalar på grund av sin form. I sen tid har det kanske varit i användning som längst inom vettaskytte. Genom sin form passade det utmärkt att ligga på båtdurken. De flesta skriftliga källor omtalar slaffatet enbart i anslutning till användning i båt. Slaffatet har dock brukats även på land som mattermos – i vissa trakter på Åland ännu på 1950-talet för att föra mat till arbetslag i fält, till exempel vid slåtter eller dikesgrävning.
Vad gäller prissättningen på askar och fat är det svårt att generellt säga något. Utbudet är inte särskilt stort. Ibland har slaffaten bjudits upp till ett par hundra euro på auktioner, men slaffat har även kunnat köpas för en femtiolapp. Svarvade dosor och spånaskar brukar kosta ett par tior. De är ofta synnerligen estetiskt tilltalande och borde med tanke på att de inte massproducerats kosta mycket mer.
Fotnot: Tack till Ralf Svenblad och Rainer Kronstam för uppgiftslämning.
Text: Kjell Ekström