Det är i år 167 år sedan Bomarsunds fästning attackerades av franska och brittiska land- och flottstyrkor. 

I den allmänna historieskrivningen om de olika landstigningsplatserna finns inte Nabbudden i Finby Estvik noterade som en av dem. Man nämner endast Tranvik, Högbolstad och Hulta/Mångstekta. Jag har länge funderat på orsaken till detta och kommit fram till två var för sig helt möjliga orsaker.

I mina försök att få fram mera fakta om Bomarsundskriget vände jag mig till personer som hade tillgång till franska källor. Jag fick då en karta ”Plan des environs de Bomarsund”, som utvisade det franska artilleriets landstigning i Finby klockan 08.00 vid Nabbudden, med en tydlig markering där invid,  ”D´ barcadie´re de L´artillerie”, landsättning av artilleri. Samma morgon, redan klockan 04, hade landstyrkorna landstigit ifrån fartyg belägna i Lumparn. Jag fick även senare tag i den brittiska versionen som överensstämde med den franska. 

Det fanns alltså fyra landstigningsplatser varav Nabbudden i Finby Estvik är den fjärde och en av de viktigaste emedan där landsattes nästan allt artilleri och i stort sett hela trossen. 

Batteriviken

I boken ”Siege of Bomarsund”, Journal of Bomarsund 1854 av Adolphe Niel, en översättning från franska till engelska, framgår att de trupper som landsteg i Tranvik endast hade sina personliga tillhörigheter med sig samt sina tält vilka de bar genom eländig terräng fram till Finby. 

Landstigningsplatsen i Tranvik benämns ännu i dag som Batteriviken, detta beror troligen på att man kan ha försökt få in artilleri den vägen.

I ”Finsk militär tidskrift no: 4” från den 1 november1884 beskriver signaturen W.B., som står för Wilhelm Brummer, hela händelseförloppet i detta krig, en redogörelse man får anta är mycket tillförlitlig. Han hade via noggrann forskning i ryska, franska och brittiska arkiv fått fram en tydlig bild av vad som hände i Bomarsund. Han förklarar att han även var åsyna vittne till krigshändelserna. Brummers publikation ligger troligtvis till grund för de utgåvor om kriget vilka senare utgavs av andra författare som Michael Borodkin och Martha Hirn.

Flera beteckningar

I Brummers berättelse framgår tydligt i en enkel skiss de fyra landstigningsplatserna. Dessa är utmärkta med romerska beteckningar I-IV. Här framgår att I står för Hulta/Mångstekta och enligt ortsbefolkning jag talat med är det frågan om Essvik. Mitt i denna vik går bygränsen, det kunde jag konstatera vid ett besök på platsen för ett par år sedan, därav den dubbla noteringen jag här gjort. 

Beteckningen II står för Tranvik och III för Högbolstad. 

Nabbudden är här tydligt markerad som IV och orsakerna till att detta inte omtalats är som jag antar följande: 

För det första på grund av en namnotydlighet i en engelsk karta och för det andra att denna landstigningsplats tillkom rätt sent i anfallsplanen. 

I samband med berättelsen om landsättningen av alla trupper den 8 augusti klockan 04 i Tranvik skriver Brummer: 

”Klockan 8 f.m.( förmiddagen) begynte man att även i enlighet med Baraguay d`Hilliers befallning landsätta artilleriet vid punkten IV, (alltså Nabbudden).” 

Han fortsatte:

”De allierade hade sålunda inom den korta tidsrymden av 4 timmar landsatt mera än 11.000 man. Hela återstoden av denna dag sysselsatte sig de allierade med att landsätta sitt belägringsartilleri och proviant vid punkten IV under det sapportörerna färdigställde skanskorgar och fashiner.”

Fick fel namn

I Michael Borodkins bok ”Kriget vid Finlands kuster” framgår att då den franska militärledningen fann att Tranvik II hade för oländig terräng för landsättning av artilleriet fann man i stället som landsättningsplats för artilleriet och alla fashiner ett område nordost om ön Onö.

Vad är då denna Onö för en ö? Någon ö som heter Onö finns inte i verkligheten och hade konstigt nog noterats såsom Öon i en annan militärkarta. Denna märkliga notering måste ha tillkommit efter att den åländska lotsen troligen sagt att nu befinner vi oss invid ön Öjen, vilket ön faktiskt heter än i denna dag. 

Ön är ännu en ö emedan där finns en uppgrävd kanal. Detta hörde kartografen troligen såsom Öon. Senare har detta Öon ändrats av Michael Borodkin till Onö. Båda deras kartor utvisar samma plats och felskrivningen av ön Öjen. 

För att rådda till begreppet ytterligare har Bomarsundsforskaren Sverre Scott benämnt platsen som Ornö i sin korta historik om Bomarsund.

I en kommande artikel vill jag utförligare visa på de franska anfallsstyrkornas väg ifrån Nabbudden och deras lägerområden och besättande av åkrar och ängar i södra Finby.

Text och foto: Johan G. Granlund