I söndags besökte Inger Eriksson sin sommarstuga på Lagneskär som ligger i utloppet söder om Västerhamn i Mariehamn. I farleden utanför passerar dagligen de stora färjorna och hon tittar därför ofta till sin båt som ligger förtöjd vid hennes brygga.

Just den här dagen när de gick ut för att titta till båten säger hennes treåriga barnbarn, Elias Söderholm, plötslig:

– Titta båten ligger upp och ner.

Det är något som hon har fruktat en längre tid, och av den anledningen ser hon alltid till att ta sig ut till stugan mellan färjeturerna.

– Annars går det inte, när rederiernas färjor möts här utanför, helt utan fartbegränsningar, skapar det ett enorm sug och en vattenvägg på 1,5 meter som rusar in mot min strand, säger hon upprört.

Förstörd sandstrand

Ensam med en treåring såg Inger Eriksson inget annat alternativ än att ringa Ålands sjöräddningssällskap som ryckte ut.

– Båten är ju tung, jag hade själv ingen chans att vända på den.

Tre personer i torrdräkter kom till undsättning och vände båten på rätt köl samt bogserade in den till Korrvik, nu har den förts på service.

– Jag är mycket tacksam för sjöräddarnas insats, de var så tillmötesgående och vänliga, säger hon.

Inger Eriksson säger att hon genom åren har haft tät kontakt med rederierna för att få bukt med problemet. 

– Förr kunde man segla in till min strand och det var en så fin sandstrand där, numera är det maximalt 70 centimeter djupt och dyigt, säger hon.

Det hon vill uppnå är en hastighetsbegränsning och hon hänvisar till sjöregler som säger att det i så smala farled bör finnas separata in- och utfarter.

– Nu möts färjorna där i farter uppemot 15 till 16 knop, jag förstår inte vad man vinner på det.

Rederierna har kanske ett pressat tidsschema?

– Ja, det brukar de hänvisa till. Men att dra ner farten på en cirka 300 meter lång sträcka kan inte spräcka deras schema. Alla stränder i området totalförstörs som det är nu, något måste göras, säger hon.

Skrivelse till rederierna

Varje sommar ser hon flera nära på-tillbud till följd av de smala farlederna och, som hon upplever det, färjornas höga fart.

– En dag kommer det att gå riktigt illa, säger hon.

Vad tänker du göra härnäst?

– Jag måste göra en skrivelse till rederierna och begära ersättning för skadorna på min båt. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag och Elias hade suttit i båten.

Tror du att du lyckas med kravet?

– Jag misstänker att de svarar att de inte kan veta vilket fartyg som orsakade olyckan, men vi får se hur det går.

Hennes båt ligger så skyddad som det bara är möjligt, säger hon.

– Och jag har också en 40 meter lång akterlina till andra sidan stranden, det går nämligen inte att slå ner en pollare, den rivs genast upp av svallet och suget.

Viking Line om sänkt fart på sträckan

”Körtider behöver kunna hållas”

Rederiet kan, om särskilda omständigheter förekommer, eventuellt vara ersättningsskyldiga vid händelser som den Inger Eriksson var med om. Det säger Viking Lines trafikchef Dan Roberts.

– Men praxis är att man vänder sig till sitt försäkringsbolag.

Trafikchef Dan Roberts vid Viking Line säger till Ålandstidningen att rederiet beroende på vilka särskilda omständigheter som förekommer vid liknande händelser, kan utvärdera om man har någon ersättningsskyldighet eller inte.

– Men vår praxis är att båtägare i fall som detta behöver vända sig till sitt försäkringsbolag.

Vilka fartbegränsningar råder vid det aktuella stället?

– Ungefär från Korrvik fiskehamn råder det en fartbegränsning på 17 kilometer per timme. (Cirka 9,2 knop, reds.anm).

Navigationssäker fart

Dan Roberts säger att man går med reducerad fart när färjorna möts utanför bojparet vid Korrvik.

– Men man ligger antingen i accelerations- eller retardationsfas och man behöver, ur flera aspekter, kunna hålla en högre fart än 10 knop med tanke på säker navigation i det farledsavsnittet.

Diskuterar man, inom rederinäringen, med stranderosion och eventuella andra följdskador i åtanke, en fartsänkning på de här sträckorna?

– Vid behov diskuterar vi med myndigheterna gällande dessa frågor.

Enligt Inger Eriksson handlar det om en sträcka på cirka 300 meter där det vore viktigt att reducera farten. Den tid som förloras där torde väl gå att ta igen när färjorna väl är ute på öppet vatten?

– Det är svårt att i trafiken ta fasta på behov som kan uppstå på enskilda ställen. Dessa frågor måste ses i ett större perspektiv. Trafiken är uppbyggd så att de körtider fartygen har, behöver kunna hållas.