Med fem barn och jobb som professor på universitetet Carleton i Ottawa, Kanada har hon annars fullt upp. Eller som hon själv uttrycker det:

  – Hängmatta låter ju skönt, men när har jag någonsin hunnit med det!

Nej, då är det mera trasmattor som gäller.

– Jag älskar trasmattor. Det känns så ombonat.

Som hemma hos hennes morföräldrar.

I sommar sjungs och övas det på ”Kom, kom ska vi bo på Åland” eller i alla fall sonen Arthur, snart 5 år, och mormor gör det. De sjunger tillsammans, berättar hon.

Ja, det är något speciellt med att vara hemma i Svartsmara, tycker Ida. En fin bygemenskap, gamla barndomsvänner, betande djur och de vackra omgivningarna. På frågan Kanada eller Svartsmara, kommer svaret snabbt och utan tvekan.

– Svartsmara!

Men drömmen vore ändå att kunna bo halva året i Kanada och halva i Svartsmara.

Jobbet betyder mycket för Ida Toivonen, som verkligen älskar och brinner för sitt jobb.

– Jag har så många idéer, så många saker jag vill jobba med.

På universitetet undervisar hon ungdomar från 18 år inom språkvetenskap, lingvistik och kognitiva vetenskaper.

Är det lika dyrt att gå på universitetet i Kanada som i USA?

– Det kostar att gå, men inte som i USA, men cirka 8.000 kanadensiska dollar i året.

Hennes dotter Tora, 19 år, går på universitetet och sonen Isak, 18 år, kommer också att börja där till hösten.

Många äventyr

Trots att hon är uppvuxen på landet, omgiven av djur och jordbruk, blev det i stället studier i lingvistik som fick henne att lämna Svartsmara och åka ut i världen. Hon har bland annat bott i USA i tio år, Nya Zeeland tre år.

– Jag kan sakna den där ivern. Det positiva tänkandet och energin ibland, som finns i USA, säger Ida.

Att man tänker, vad kan gå rätt i stället för vad kan gå fel.

Hon trivdes väldigt bra på Nya Zeeland, som hon beskriver som väldigt vackert, men lite för långt bort från Åland.

– Det var enkelt att leva där. Mitt minne är att det var väldigt lite byråkrati.

Det var lätt att köpa bil eller hus till exempel. Man for på morgonen på nån sorts auktion av begagnade bilar och sen for man hem med bilen på kvällen och allt var klart. Köpa hus gick väldigt snabbt, med banklån och allt.

Om man hade problem med bilen var det nån som stannade och snackade. Folk snackade som att man kände varandra där.

Lite som på Åland?

– Ja, jag hade gärna bott där i fem år när man nu ändå var där.

I stället fortsatte hon vidare till Kanada, där både hon och hennes dåvarande man fick jobb. Dessutom blev det närmare till dåvarande makens familj i Ottawa och närmare till familjen på Åland.

Hur går det att växla mellan svenska och engelska?

– Jag har gjort det så länge, så jag är van.

Däremot kan det ibland vara svårt att hänga med i allt det senaste då hon delar sin tid mellan olika ställen och länder.

– Jag är inte expert på någon plats.

Carola vet jag vem är och Bert Karlsson, utbrister hon med ett skratt!

Ja, det är alltid nära till skrattet när Ida berättar. Hennes engagemang, livslust och glädje lyser igenom och smittar.

Hon är lite som ”di där amerikanarna” –  full av energi, positivt tänkande och idéer.

Har du sommarjobbat på Åland som ung?

– Ja, visst har jag gjort det.

Jag har sommarjobbat på, vad hette det nu igen, Klädpunkten.

Hon funderar och fortsätter.

– Det här var ju på 90-talet eller 80-talet kanske till och med.

Och jag jobbade i glasaffär. Sen jobbade jag ju hemma på gården förstås med olika uppgifter. Ibland hjälpte jag till hos grannarna med att ta upp potatis och rensa land.

Hon har även jobbat på De gamlas hem (nuvarande Oasen) och vandrarhem i Saltvik.

– Men jag har inte jobbat som simledare!

På 90-talet hade jag och Johanna Grüssner Uffe på berget i tre år. Det var när jag var i 20-årsåldern. Det var en stor grej. Det var vår egen business och det kändes viktigt.

Om att flytta hem

Att hon trivs i både Kanada och Svartsmara råder det inget tvivel om, men längtar hon någonsin efter att flytta hem?

– Jag har så mycket idéer!

Ibland brukar jag tänka att jag skulle vilja bo i skärgården, Sottunga eller nåt. Gud, vad mysigt det skulle vara tänker jag.

Ha getter, men nä. Kanske en romantisk idé mera, funderar hon vidare.

Men än så länge blir det nog att dela tillvaron mellan Kanada och Svartsmara, konstaterar hon.

Stranden i byn har betytt mycket för henne. Det var dit alla barnen i byn gick för att simma varje sommar, men det hände också att de åkte till Bamböle för att hoppa från hopptornet.

– Som jag minns det var det alltid sol på somrarna då.

När hon nu återvänder hem till Svartsmara på somrarna, ser hon det som en stor tillgång att kunna tillbringa tid på stranden där hon själv vistades som barn.

– Att kunna vara på stranden med mina barn.

Den gamla busskuren där hon har stått och väntat på skolbussen finns numera på hennes egen gård.

När hon växte upp i byn fanns där sju mjölkbönder. Tjugo mjölkkor hade hennes föräldrar på den tiden. I dag finns inga mjölkbönder kvar.

Men det finns ganska mycket djur på bete ännu; får och lite köttdjur. Gården där hon växte upp har hennes bror tagit över. Där odlas grönsaker, spannmål och så har han skog, berättar hon.

– Jag tycker att det är väldigt roligt med en massa smågårdar som orkar hålla på och göra närproducerat. Tänk vad mycket de måste jobba.

Hon försöker själv köpa så mycket lokalproducerat som möjligt.

Hur ser din framtidsdröm ut?

– Jag och min man funderar ofta på att vi vill kunna hålla en nära kontakt med hela familjen. Att kunna ha ett liv med nära vardagskontakt med barnen och familjen. Det är min framtidsdröm.