Hemslöjdssektionen grundades 1923 av Fanny Sundström, Sigrid Granfeldt och Lydia Holmberg för att bevara och föra den åländska hemslöjden framåt.

– De ville se om den gamla hemslöjden kunde förnyas utan att tappa sin karaktär, säger Sigbritt Fagerström, ordförande i Hemslöjdssektionen.

En inventering i de åländska hemmen för att se vad som fanns gjordes och en representant från varje marthaförening kom sedan samman för att visa vad man funnit.

– Det sågs inte till en början med blida ögon att kvinnorna i gårdarna skulle handarbeta förutom det som behövdes till hushållet. Men efterhand började även männen hitta på fiffiga saker som man kunde använda som till exempel snidade brickor, säger Sigbritt Fagerström.

Meningen var också att kvinnorna på detta sätt skulle ha möjlighet att tjäna lite egna pengar på sitt hantverk.

Vävning, broderier och annat med anknytning till det åländska samhället togs fram av Sigrid Granfeldt och Lydia Holmberg, båda väldigt duktiga väverskor.

– De ritade motiv och tog fram mönster till korsstyngsbroderier.

Folkdräkterna på Åland

1927 fick Hemslöjdssektionen ta hand om folkdräkterna. Man visste att det fanns någon form av dräkt som vävdes på 1800-talet av en dam i Borgboda.

– Den ansågs lite tråkig och man sökte därför nya gladare tyger som skulle bli till folkdräkter.

Alla rotade i sina kommuner efter tyger som kunde passa. En del tog till och med gardintyger som kunde användas till sjalar och annat.

– 1928 var det sångfest i Mariehamn och då skulle man ha de åländska folkdräkterna klara för användning. Otto Andersson var en av ivrarna till detta. Det blev bråttom att väva tyg och sy upp de olika dräkterna. Det gick på något konstigt sätt, mycket tack vare Amalia Eriksson som var yrkesväverska, säger Sigbritt Fagerström.

I dag har Hemslöjdssektionen mappar där alla de åländska kommunernas folkdräkter finns med mönster och vad som annars hör till folkdräkten som sjalar, hättor, skor, spännen, knappar och annat.

– En av dem som var väldigt engagerad i folkdräkterna var Viking Sundberg, han gjorde också spännen och smycken som hörde till dräkterna.

Mönster från Åland

Amalia Eriksson försörjde sig på sitt hantverk. Förutom att väva tyger till kläder gjorde hon också annat.

– Vi har en kudde som hon har gjort och det har varit en hel del luskade för att alls veta hur hon gjort kudden. Men efter mycket sökande så hittade vi faktiskt på nätet hur den troligtvis gjorts, säger Sigbritt Fagerström.

Kuddens ägare är Sigrun Mörn i Saltvik som lånat ut kudden till Hemslöjdssektionen.

– Jag har skrivit ut mallar till kudden och nu ska vi se om vi lyckas göra en Amaliakudde.

Hemslöjdssektionen har också samlat in broderimönster med åländska motiv.

– Plattertallen i Bomarsund är ett av motiven, ”kom kom ska vi bo på Åland” med de åländska folkdräkterna, Soltuna, sjöboden vid Jan Karlsgården, midsommarstången och många fler har vi nu mönster till.

Ett av de kanske mest speciella åländska mönstren var då Mathias Erikssons ville ha ett mönster till sina 250 grams kaffepaket 1924.

– Det gick åt så mycket kaffe att de inte hann med att mäta upp allt. Därför ville de börja sälja i paket. Det bekräftar att ålänningarna drack mycket kaffe även då, säger Sigbritt Fagerström och skrattar.

För ett par år sedan började Hemslöjdssektionen att arbeta fram en mönsterbok och den heter ”Korsstygn berättar”. Där finns en hel del gamla mönster bevarade.

Vävda alster som present

Hemslöjdssektionen har haft en vantutställningen på Ålands kulturhistoriska museum och då utsågs en modell till Ålandsvanten av en jury.

– Den är litet knepig att sticka men den vann i alla fall. Den har en värmande lugg på insidan och är en omtyckt skogshuggarvante enligt uppgifter på utställningen, säger Sigbritt Fagerström.

Sigrid Granfeldts vantar och några från den stora vantutställningen var sedan på utställning i Pajala tillsammans med andra Föreningen Norden-länders vantar.

– 1933 fick president Paasikivi ett par vantar i present då han var på besök. Hans fru fick en rya.

Under en del år gavs ryor, vävda av Sigrid Granfeldt, som presenter av dåvarande landskapsstyrelsen till besökare.

Hemslöjdssektionen har även samlat in mönster på löpare och mattor från olika kommuner.

– I boken ”Ålands vävglädje” kan man se en del av dem, säger Sigbritt Fagerström.

Söker träformar till bindmössor

Marthorna har också fått ta del av olika virkade mönster, mest spetsar av olika slag. De har nu Hemslöjdssektionen hand om.

På senare tid har man också haft olika projekt och ett av dem är att samla in skolslöjd genom tiderna.

– Vi har en hel del pärmar där vi dokumenterat lite allt möjligt. Det är jätteroligt att se slöjdens betydelse och jag hoppas att den fortsätter att finnas i skolorna framöver.

Hemslöjdssektionen har också ordnat olika kurser. Nu kommer man att hålla en kurs i tillverkning av bindmössor.

– Till den kursen skulle behöva få tag på ”träformar” som behövs för att tillverka de tunna men stadiga stommarna som ska kläs och ger själva formatet  åt de vackra bindmössorna.

Både Viking Sundberg och Per-Olof Jansson tillverkade sådana stommar och säkert några andra också men Hemslöjdssektionen har inte lyckats få tag på några att låna.

– Vi vill ju bevara det åländska formatet och inte skaffa några andra bygders format på bindmössorna. En efterlysning i tidningen kunde kanske ge resultat.

Dessutom funderar sektionen på att få till stånd en hemsida där det skulle finnas en del av det material som nu finns i mappar.

– Det är ännu osäkert hur vi ska lägga upp det. Det finns mycket att ta reda på ännu om mönster som finns på Åland. Det är viktigt att alla förstår värdet av det åländska handarbetet, säger Sigbritt Fagerström.