Det är en alldeles vanlig, om än något blåsig, måndag. Några byggarbetare som renoverar taket på Eckeröhallen jobbar på som vanligt – men i bakgrunden framträder ett karaktäristiskt ljud som blir allt starkare. Byggarbetarnas uppmärksamhet riktas mot himlen, en helikopter bryter rutinen den här dagen. Den dyker upp i horisonten för att en stund senare landa på gräset invid hallen.
När rotorn väl stannar kliver professor Toni Laaksonen ut och förklarar vad som är på gång.
– Vi ska inventera åländska havsörns- och fiskgjusebon från luften, säger han och visar en tänkt flygrutt på sin medhavda läsplatta.
Ålandstidningen bjuds med på färden. Piloten Sampo Laukkanen räcker över ett headset, visar hur dörren öppnas och förklarar hur säkerhetsbältet spänns fast – sedan lyfter helikoptern och försvinner från parkeringsplatsen lika snabbt och överraskande som den dök upp.
En kort stund senare gör Sampo Laukkanen några snabba och skarpa manövrar som känns i maggropen, Toni Laaksonen som har 150 örn- och fiskgjusebon markerade på sin gps-karta öppnar fönstret och fotograferar ett stort örnbo i en trädtopp. Han nämner en sifferkod i kommunikationssystemet och professorn i zoologi, Carina Nebel noterar.
– One female adult and two hatchlings, säger hon om noteringen av en vuxen hona med två ungar.
I ett senare skede ska hon också ta dna-prover på utvalda örnungar. Med provernas hjälp ska sedan individer spåras bakåt i tiden – till tidigare års inventeringar.
Minimerar störningstiden
Allt går väldigt snabbt, knappt hinner vi notera det första boet innan piloten har gjort ytterligare en skarp gir och tar sikte på nästa gps-punkt. På vägen dit passerar vi en älgko med kalv, en mäktig syn att se från såpass låg höjd. Kon tittar lite förvånat på oss, och lunkar sedan vidare utan att bry sig desto mera.
Störs örnarna av helikoptern, vi kommer ju ganska när dem?
– Ibland lyfter de vuxna fåglarna ur sina bon, men det här går så snabbt att de bara störs under 15-20 sekunder. Normalt inventerar vi med båt, bil och till fots, och då stör vi dem under betydligt längre stunder, säger Toni Laaksonen.
Vyerna från helikoptern är spektakulära. Åland är – om möjligt – ännu vackrare från luften. Vi passerar en liten vik, under oss går en stor flock sjöfåglar in för landning och i höjd med helikoptern svävar en mäktig havsörn – de är otroligt stora på nära håll.
Örnar är väl territoriella, hur långt är det normal mellan deras bon?
– Ja, de har sina egna revir. Jag skulle säga att snittet mellan bon ligger på tre till fem kilometer.
Vid varje stopp på rutten från Eckerö till Mariehamn registrerar gruppen själva boet och dess skick, huruvida det finns ungar i boet och i vilken storlek de i så fall är och om något särskilt har hänt sedan den senaste inventeringen.
Vad skulle det kunna vara?
– I vissa fall finns boet inte kvar, det kan ligga nere på marken, eller så har hela trädet blåst omkull i någon storm sedan sist.
Inventering är projektets ryggrad
Havsörns- och fiskgjusebon på Åland inventeras årligen, men i år är det premiär för just helikopterinventering. Torsten Stjernberg som är projektledare för inventeringen, inom ramen för Finlands Fiskgjusstiftelse och i samarbete med landskapets miljöbyrå samt Nåtö biologiska station, säger till Ålandstidningen att man bland annat mäter antalet lyckade häckningar.
– Inventeringen av fåglarnas produktivitet över tid är något av en ryggrad i projektet. När jag, om någon dag, får uppgifter om var på Åland det finns lyckade häckningar kan jag skicka vidare informationen till ringmärkare ute på fältet, så att de vet exakt vilka ungar som ska märkas först.
Du har undersökt den åländska örnstammen sedan början av 1970-talet. Vilka trender ser du?
– När jag startade registrerades det mellan fyra och åtta ungar per år, i hela landet. Nu rör det sig om ungefär 550 stycken per år. En sådan utveckling kunde vi inte ens drömma om, ännu i mitten på 1980-talet var vi osäkra på om örnstammen alls gick att rädda.
Skulle du säga att örnstammen på Åland har nått sin kulmen – och kanske till och med blivit för livskraftig?
– Den behöver inte öka åtminstone. Det finns tecken på att den är så tät den kan bli. Exempelvis är antalet lyckade häckningar lägre på Åland än riksgenomsnittet – vilket är ett tecken på att stammen är mättad och att de börjar uppstå en konkurrens mellan örnparen.
Antalet bebodda fiskgjusebon på Åland har de senaste två inventeringsåren uppgått till tolv stycken. Sedan 1971, då ett riksomfattande projekt, gällande fiskgjusar startade, har det högsta antalet registrerade bebodda bon inte varit högre än 13.