Uppvaktningen innehöll traditionsenligt kransläggning, trumpetfanfar, musik och tal från lagtingsledamoten Alfons Röblom. Uppvaktningen avslutades med Ålänningens sång.

Nedan Alfons Röbloms tal:

”Kära vänner,

Mitt namn är Alfons Röblom. Jag är ledamot av Ålands lagting och det är en stor glädje för mig att ha fått äran att dela några reflektioner med er denna självstyrelsedag.

Idag skriver vi den 9 juni. Vi är i början av sommaren. En tid då naturen skriker av vilja att leva livet fullt ut.

Hur kommer det sig att barndomens somrar var oändligt långa,

medan det idag kan kännas som att man knappt hinner önska varandra glad midsommar innan det är jul igen?

Vad beror det på att man kan uppleva att det tar lång tid att åka till en plats man inte har varit på förut, medan det tar kortare tid att åka tillbaka igen från samma plats?

Det finns en intressant teori som bygger på att tiden är indelad i pendelslag, och ju mer närvarande vi är i varje pendelslag - desto längre känns tiden.

Det betyder att när du åker till en plats du aldrig har varit på förut så fylls ett pendelslag med väldigt mycket intryck, eftersom du ser dig nyfiket omkring längs vägen du aldrig åkt förr.

Du är närvarande i pendelslaget,

Du upplever pendelslaget

Och därmed går tiden långsamt.

När du åker tillbaka därifrån, däremot, så åker du på en väg du redan har åkt och därför fyller du inte pendelslaget med lika mycket närvaro. I stället kanske du sitter och tänker på något som händer igår eller något som ska hända i morgon, och mitt i allt är du hemma igen.

Pendelslaget har varit ganska tomt, och tiden kändes ganska kort.

Det gick långsammare dit, och snabbare hem.

Samma gäller barndomens oändliga somrar där det var nya intryck i varje pendelslag - en nyckelpiga här, ett hopp i plurret där - och somrarna känns oändliga.

Som barn är vi bra på att vara väldigt närvarande i nuet. I varje pendelslag.

Ett barn tänker i vanliga fall inte så mycket på vad som hände igår, eller på vad som ska hända i morgon.

Det är närvaro i nuet som gäller.

Där borde vi vuxna kanske lära av barnen. För vem vill att sommaren ska gå fort?

Eller livet, för den delen.

Är det en självklarhet att när vi blir vuxna så ska vi sluta vara närvarande i nuet? Sluta uppleva varje pendelslag fullt ut?

Nej, det vill jag inte tro.

Däremot är det inte alltid så lätt att uppleva pendelslagen - med tanke på de måsten, den stress, den press, de krav, som drabbar många av oss.

Kära vänner,

Trots att vi på Åland lever på en av världens vackraste platser och i ett av världens bästa samhällen har vi stora utmaningar med psykisk ohälsa.

Hur går det här ihop?

Christian Rück som är professor i psykiatri vid Karolinska institutet, besökte Åland i maj för att ge föreläsningen med titeln: “Olyckliga i paradiset, varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”

Professorn beskrev det som en psykologisk fälla att kraven idag inte är att vi ska leva det normala livet, utan vi ska sträva efter det optimala livet. Det är skillnad på normal och optimal, och det är plågsamt att sträva efter perfektion.

Vad är det som pågår?

Vi borde oftare ställa oss frågan vad det är som gör att vi lämnar barnets närvaro i nuet, och ersätter det med att börja tjur-rusa efter något optimalt som kanske finns där framme någonstans. Och varför tillåter vi oss att bli så stressade?

Det finns en paradox i att vi hela tiden strävar efter att bli mer effektiva och därmed spara tid, samtidigt som många upplever att det inte finns tillräckligt med tid.

Det borde ju vara så att ju effektivare vi gör saker, desto mer tid sparar vi, och desto mindre stressade är vi.

Under de senaste 300 åren av industrialism har människan hittat många lösningar för att effektivisera och spara tid. Man kunde fråga sig vart den inbesparade tiden har tagit vägen.

Den inbesparade tiden verkar i alla fall inte ha använts till att göra oss mindre stressade. I stället används den insparade tiden till att tjur-rusa ännu mer - i jakten på det optimala, i jakten på det perfekta.

Vi testar - vad händer om vi tillsammans tar oss lite tid och försöker vara närvarande här och nu...

... Det var svårt, eller hur?

Tankarna börjar flyga: fick jag gjort det jag behövde göra igår? Och vad var det nu jag skulle göra i morgon?

Handen sökte sig kanske till fickan för att ta fram telefonen:

Har det hänt något i världen? Vad är det senaste från Ukraina-kriget?

Har någon av mina kompisar delat något på sociala medier? Finns det någon tik-tok-video jag borde se?

Det är en paradox att vi trots att vi strävar efter att bli effektiva och spara tid, ändå aldrig verkar ha tid.

Det är väl därför tiden är vår tids lyxprodukt. Mycket av det som idag anses lyxigt och extra fint är just sådant som får ta tid.

Maten blir oftast godare om den får ta sin tid, både vid tillagning och inmundigande. Då till exempel såsen får mojsa ihop sig ordentligt, och man får ta tid på sig att äta den med goda vänner.

Det anses lyxigt med hantverk där någon hantverkare har lagt ner tid på att skapa något med sina egna händer. För att inte tala om tiden det tagit att lära sig hantverket.

Lyx är också dagar utan krav, där vi får lägga tid på det vi känner för.

Å ena sidan jagar vi effektiviseringar för att spara tid.

Å andra sidan är det som att vi inte ser något av de inbesparingarna eftersom tiden fortsätter att vara en lyxprodukt.

Vad skulle hända om vi på riktigt lyckades minska vår gemensamma stress i samhället? Vårt tjur-rusande?

Skulle vi bli bättre på att vara lyhörda inför både våra egna och andras behov?

Skulle vi minska kraven på oss själva och på andra? Skulle vi må bättre både fysiskt och psykiskt?

Skulle livet då eventuellt börja likna lite mer på barndomens oändligt långa somrar, och skulle vi då kunna fylla våra pendelslag med innehåll som gör att livets åktur till den okända platsen blir längre?

Något att fundera på i sommar. Kära vänner,

Självstyrelsen har nu gått in i sitt andra århundrade. Om det första århundradet handlade om Ålandsexemplet 1.0: om Åland som fredlig lösning på en potentiell väpnad konflikt, och om vår strävan att med hjälp av självstyrelsen bygga ett fantastiskt välstånd, bör det andra århundradet handla om Ålandsexemplet 2.0, där Åland, förutom fred och välstånd, också ska stå som exempel för ett hållbart samhälle.

Ett hållbart samhälle, där vi vare sig bränner upp planeten eller bränner ut människorna.

Jag önskar er en trevlig och lång sommar, med många pendelslag. Tack.”