Många ålänningar och många av de ukrainare som flytt till Åland sedan krigsutbrottet för ett år sedan samlas utanför det ryska konsulatet på fredagskvällen. Här, i den del av esplanaden som har börjat kallas Ukrainaplatsen, har demonstranter samlats varje kväll sedan den 24 februari förra året.
På ettårsdagen har programmet utökats. Bland annat är trumpetaren Marcus Gustafsson på plats och spelar en fanfar, omgiven av ukrainska flaggor och ljus som tänts på platsen. Den följs av gemensamma rop, gemensam tystnad och sång.
En av dem som tänder ljus är Yelyzaveta Makhno, som berättar att hennes familj har flytt två gånger, först från Luhanskregionen 2013 och förra året från Charkiv.
Vilka är din tankar i dag?
– Det är så svårt, eftersom jag har många vänner kvar i Ukraina.
En av hennes vänners man slåss i Bachmut, säger hon. Det är en stad som ligger i ruiner, enligt nyhetsbilder från förra veckan.
– Jag hoppas att kriget tar slut nu, säger hon.
Ilska och rädsla
Olena Roshchina från Dnipro och hennes mamma Tetiana Roshchina säger att kriget pågått länge och måste sluta nu.
– Min pappa och min bror är fortfarande där och försvarar landet, säger Olena Roshchina.
De är osäkra på om det går att återvända när kriget upphört. Ukrainas ekonomi är körd i botten och det kan vara tryggare att stanna på Åland.
– Det är ett dumt krig, säger de båda två.
Mosse Wallén har deltagit i de dagliga demonstrationerna cirka 250 gånger vid det här laget.
– Vi ska stå här tills kriget är slut. Vi hoppas att vi inte behöver stå här så länge. Men lyssnar man på den galna diktatorn i Kreml kommer det nog att fortsätta ett bra tag till, säger han.
Hur håller ni i gång engagemanget?
– Jag tror att alla är hjärtligt upprörda över det som pågår. Ilska och lite rädsla är starka drivkrafter.
En rädsla för vad?
– Finland har en gräns på 1.300 kilometer mot Ryssland. 1939 kom de över gränsen med vapen i händerna. Det som händer i Ukraina påminner väldigt mycket om det som hände då.
Sådant här får inte inträffa i Europa 2022 och 2023, säger Mosse Wallén.
– Det är så sorgligt att man kan gråta och vara arg och skrika.
Oroande situation
Ingemar och Eva Johansson är också på plats för att visa att de stöder Ukraina.
– Ukraina gör ett stort jobb för hela Europa, säger Ingemar Johansson.
Eva Johansson befarade redan för ett år sedan att kriget skulle bli långvarigt, medan bilderna från invasionens inledning fick Ingemar Johansson att tänka på invasionen av Prag på 1960-talet.
Situationen är oroande, tycker han.
– Bor man i Finland har man den långa gränsen i öster. Man vill inte att den grannen börjar röra på sig.
Kriget har påmint om hur nära Ryssland och Europa ligger, geografiskt sett. Men närheten hade inte behövt vara ett hot. Den hade kunna ge andra möjligheter, säger Eva Johansson.
– När jag växte upp var det stängda gränser, men sedan öppnades de. Det har funnits en möjlighet till samarbete och ett hopp om att det skulle bli annorlunda, säger hon.
