För två år sedan inledde Ryssland sin invasion mot Ukraina. Sedan dess har flera hjälpsändningar avgått från Åland till Ukraina och någon gång under våren går nästa.

– Nu har vi fått en bil av Rundbergs som vi ska konvertera till en tandläkarstation. Det är inte helt färdigt än, vi samlar ännu resurser av alla de slag, både utrustning, material och personella resurser. Det är många som hör av sig och vill vara med och det är roligt, säger Bosse Karlsson, en av eldsjälarna bakom hjälpsändningarna.

Utrustningen till bilen får man experthjälp med genom två åländska tandläkare; Tom Björkman och Mikael Lagström.

Tidsplanen för när nästa hjälpsändning är inte klar än, Bosse Karlsson säger att det behövs lite planering än.

– Och det tar tid att få alla grejer.

Hur kom ni på att det behövs en tandläkarbil?

– Det var via våra kontakter i Ukraina.

Bosse Karlsson har uppfattningen att tandläkarbilen ska till fronten.

– Att leva i sådana förhållanden som man gör vid fronten och att dessutom ha tandvärk, man kan bara tänka hur fruktansvärda levnadsvillkor det är.

Fylld bil

Liksom under de andra hjälpsändningarna strävar man till att fylla bilen med så mycket förnödenheter som det ryms i det begränsade utrymmet.

– Det finns inga bättre hjälpsändningar än de som de frågar efter. Det är viktigt att ta med det som det faktiskt finns ett behov av.

Ännu har inte Bosse Karlsson eller de andra i hjälpgruppen gått ut med ett upprop om insamlingar.

– Det är svårt att ta emot när vi inte har någonstans att lagra det.

När du åkte första gången, trodde du att kriget skulle hålla på så här länge?

– Jag befarade att det skulle vara långvarigt.

”Tomma blickar”

Vad reagerar du på som ålänning när du kommer till Ukraina?

– Jag har inte varit så långt in, bara till Lviv (stad i östra Ukraina, cirka 80 kilometer från gränsen till Polen, reds. anm.), det är en storstad ungefär som Stockholm. Det som förvånar är hur snabbt människorna anpassar sig till extrema situationer. Livet pågår trots att det är krig, men det är väl ett sätt att överleva.

Under bussfärden genom staden reagerade Bosse Karlsson på människornas blickar.

– De lever, men ändå inte, de hade så tomma blickar. Ändå finns det levnadsvilja kvar, man byggde nytt och varje morgon startade lyftkranarna. Men det är en mänsklig tragedi.

Kan man skaka av sig det när man kommer hem till fredliga Åland?

– Ja, det är en befrielse att komma hem till Åland där vi har allt. Men klart att det sätter sina spår. Man utvecklas som människa när man utsätts för något som berör, förhoppningsvis till det bättre.

Känner du att det fortfarande finns en vilja att hjälpa hos ålänningarna?

– Ja, jag möter vanliga människor som frågar om vi inte är på väg igen. Det finns nog men det är klart att det är begränsad mängd. Jag brukar säga att det är av överflödet vi ska dela med oss.