Ska man vara rädd eller inte?
Fullvaccinerade borde rimligtvis ha alla chanser att klara sig undan coronans olika mutationer. Åtminstone så länge virusets förvandlingar begränsas till varianten omikron. Världshälsoorganisationen WHO är i det fallet försiktigt optimistisk. Men vi vet ingenting säkert om hur farligt omikron verkligen är.
I vår familj ingår en tioåring som i likhet med alla andra i hennes åldersklass ännu inte fått sin första vaccindos. Hur ska man skydda henne på bästa sätt? Att sända henne till skolan är ett vågspel, en chansning som hon inte borde behöva utsättas för.
Så säger mig sunda förnuftet, som beslutsfattarna så ofta hänvisar till i dessa dagar. Att de mindre barnens skolgång innebär ökad smittspridning inser de flesta.
Mot den bakgrunden har jag full förståelse för Ålands lärarförenings protest mot landskapsregeringens förhastade beslut att vårterminen ska inledas med närundervisning. Delvis lyckades aktionen, de högre stadiernas elever studerar nu på distans under två veckor. Men de mest skyddslösa bland adepterna förutsätts ändå gå i skola på så normalt vis som möjligt.
En verkligt svag motivering för detta är att många barn kommer från så splittrade hem att de varken får mat eller andlig stimulans om undervisningen sker på distans. Är inte det i så fall ett socialt problem snarare än en skolfråga?
Visst kan de praktiska svårigheterna i hemmiljön förefalla oöverstigliga. Men alternativet är en ohejdad smittspridning och ännu större nedstängning av samhället.
Om någon har orsak att vara rädd är det den enskilde läraren. Det centrala lärarfacket OAJ, som känner till all relevant forskning kring distansundervisningens negativa följder, rekommenderar ändå att man under tre veckor väljer den vägen.
Tänk dig att du hela dagen ska vistas i en klass med tjugo fullständigt ovaccinerade elever. Du är själv vaccinerad, förhoppningsvis, men kan bära och förmedla smitta.
Vem klarar i längden av att i alla lägen hålla avstånd och se till att små barn inte får närkontakt med varandra? De kan alltså inte leka eller prata och skoja sinsemellan. Hur normal är en sådan situation?
Inte lär skolan kännas som den ombonade och socialt bekräftande plats den borde vara. Barnen och deras behov ska förstås ställas i centrum, men då fordras också att lärarna kan känna trygghet och tillit i sitt arbete.
När man kräver att lågstadielärare och daghemspersonal ska ställa upp med hälsan som insats resonerar man på ett ytterst kortsynt sätt. Redan nu visar undersökningar att en stor del av den finländska och svenska lärarkåren, kanske uppemot hälften, skulle byta yrke om det vore möjligt. Inte för att de inte skulle brinna för sin ansvarsfulla uppgift, utan för att hela jobbet mest känns som en börda under pandemin.
Det är precis som för de mest utsatta yrkena inom hälsovården. Allt större krav med samma låga lön.
Slutresultatet kan bli att hela skolsystemet dräneras på kunskap och empati om lärarna söker sig andra yrkesvägar. Inte minst för ett litet samhälle som Åland vore det en katastrof om den redan hårt pressade utbildningssektorn skulle blöda ännu mer.
Det är dags att återupprätta läraryrket, att ge våra skickliga pedagoger den uppskattning de är värda.
Att lyssna på dem är att öppna dörren till en framtid, som vi måste våga drömma om.
GUSTAF WIDÉN
gustaf.widen@aland.net