”Vi moderna och civiliserade människor glömmer ofta bort hur beroende vi fortfarande är av det vilda djurlivet”, skriver pensionerade jakt- och naturvårdskonsulenten Jens Harberg i sin personliga och kunskapsrika bok ”Mina vänner skärgårdsdjuren”.

Jens Harberg berättar faktafyllt om djurens historia och hur de kom till Åland. Han redogör kulturhistoriskt intressant för gamla och nya jaktmetoder och för hur jaktvillkoren förändrats genom tiderna.

”Rätten att jaga högvilt var länge förbehållen kungen och adeln, medan allmogen fick hålla till godo med sälar och sjöfågel. De markägande bönderna upplevde med all rätt att de var orättvist behandlade, när kungens älgar skövlade deras grödor och de själva inte fick jaga djuren som levde på den mark de ägde, vilket naturligtvis lockade till tjuvjakt. De som ertappades dömdes till landsförvisning eller andra stränga straff, vilket medförde att både älgarna och myndigheterna var impopulära ända fram till år 1789, då jakträtten slutligen tillerkändes den ägande bonden.”

Han redogör levande för viltvårdens betydelse och tar ställning i brinnande frågor som till exempel havsörnens plats på Åland. Jens Harberg var personligen involverad i en lång rad av de åländska projekten under sin långa karriär som viltvårdare vid landskapet. Insprängt i texten glimmar dessutom en rad små juveler av personliga reflektioner kring hans livslånga naturintresse. Redan som sexåring var han väl insatt i djurens fortplantningsrutiner och frågade sin söndagsskolelärarinna hur länge änglarna ruvar sina ägg. ”Lärarinnan blev bekymrad, torkade en tår och kunde inte svara.”

Historiskt sett har sälen haft en avgörande betydelse för skärgårdens befolkning. Tran, skinn, kött och skottpengar skapande under flera tusentals år välstånd i skärgården. Till exempel omfattades inte säljakten av Gustaf Vasas jaktbestämmelser och var därför under 200 år ”skärgårdens högvilt”.

Skinnet användes till skodon, remmar, väskor och kläder och köttet saltades ner i trä tunnor och konsumerades. Späcket såldes eller kokades till olja som användes till belysning, målarfärg, som rostskyddande smörjmedel, och medicin. Säljaktsprofilen ”Karlskärs Axel” Lindroos från Saltvik, brukade blanda ”sälknorr” av kaffe, socker, sälolja och brännvin. En medicin som botade alla typer av krämpor, berättade han för författaren. Sälens penis kunde formas och torkas till en promenadkäpp.

Jens Harberg förklarar hur jägare beskriver olika typer av älghorn: ”Med spetstjur (pinntjur) avses en fjolåring. Gaffeltjuren är också en ung tjur med två spetsar på varje hornhalva, sextaggaren är en äldre men vanligen ännu inte fullvuxen tjur med tre spetsar på varje sida. Kapitaltjur är en fullvuxen tjur med stora skovel- eller stånghorn”.

Viltforskarna har inte kunnat fastslå orsakerna till dagens oroande situation med både färre och klenare älgkalvar. Jens Harberg menar att det varmare klimatet och försämrade habitatförhållanden är viktiga faktorer. En fullvuxen älg behöver dricka 20 liter sötvatten om dagen. Vätskebrist leder till mindre mängd mjölk till kavlarna, vilket ger klena kalvar. Han är bekymrad för älgens framtidsutsikter på Åland och i södra Finland. ”Om denna utveckling tillåts fortsätta, kan Åland inom ett årtionde vara helt utan en jaktbar älgstam. En nödvändig åtgärd är nu ett flerårigt jaktuppehåll och därefter ett bättre planerat jaktuttag, både vad beträffar djurens ålder, könsfördelning och individtäthet”, ordinerar han.

Rådjuren hade funnits länge på Åland när de utrotades i början av 1600-talet. Men i början på 1950-talet var Jens Harberg, på initiativ av friherre Fabian Wrede med om att återinplantera dem. De tre första rådjuren, en bock och två getter, var en gåva från en godsägare i Sörmland. Sedan dess har rådjursstammen vuxit sig stark. Den första trafikolyckan med ett rådjur ska ha inträffat i Ämnäs den 5 augusti 1966 då en stockholmare kolliderade med en råbock.

Jens Harberg tar upp att han genom åren fått kritik för att vara personligt ansvarig för att rådjurssituationen. ”Men under tiden då återinförandet av rådjuret diskuterades, var det endast några stövarjägare som protesterade. Politikerna, bönderna och den absoluta majoriteten av folket var då alla positiva till återinförandet av rådjuret. Att tillstånd att införa arten beviljades enligt vanliga demokratiska principer och efter att berörda parter hördes, har allmänheten nu tydligen glömt”, skriver han.

Han fastslår att vildsvinets åländska historia börjar 1975 då ett vildsvin observerades vid Brändö Grönsakers avfallshög i Åva by i Brändö. Sedan dess har observationer rapporterats regelbundet. I södra Finland uppgår stammen till runt 4.000 djur. Ibland simmar de över till den åländska skärgården, eller promenerar på isen.

Bokens längsta kapitel ägnas ejdern och havsörnen. Jens Harberg berättar ingående om vårjaktens traditioner och publicerar till och med receptet på den i dag ganska ovanliga ejderrätten ”Pullfötter” som tillagas på hjärta, muskelmage, halsar, vingar och fötter.

Han var engagerad i landskapets arbete för att rädda den på 1960-talet nästan utrotade havsörnen och beklagar det örnhat han menar grasserar i dag.

”Att tro att dödandet av några havsörnar skulle ha effekt på ejderstammen, samtidigt som vi på ett decennium vid vårjakten dödade en halv miljon ejdrar, är naivt. Däremot bidrar det till att Åland internationellt får dåligt rykte”, skriver han.

”De som hatar havsörnen glömmer att ejdern har ett mycket stort utbredningsområde, där örnens lokala predation är betydelselös för hela ejderstammen, men tillfälligt väl kan påverka det lokala beståndet, vilket är naturligt och på lång sikt också saknar betydelse.”

I ”Mina vänner skärgårdsdjuren” förmedlar Jens Harberg mycket av den stora kunskap han samlat på sig genom åren. Han skriver lättläst och personligt. En lämplig bok för den som både är naturintresserad och kulturhistoriskt nyfiken.