Dekorationsmålade allmogemöbler har under det senaste decenniet befunnit sig i en prissvacka. Nu verkar det som om intresset igen börjar öka. På Åland verkade under 1700-talet en dryg handfull målare. I dagens artikel ska vi se noggrannare på två av dessa: Aron Gustaf Liljeros och Johan Petter Gjerström.
Länge rådde missuppfattningen att allmogemåleriet var en produkt av ett kollektivt skapande – att folk själva dekorerade sina möbler och föremål. De olika mönster man såg att var utbredda i lokalsamhället trodde man att var en dekorationsstil uppburen av folket. Denna romantiska uppfattning har genom forskning kunnat avfärdas. Allmogemåleriet var alltså en hantverksgenre som mer eller mindre yrkesmässiga målare stod för. Det är ganska naturligt att så var fallet eftersom det varken fanns färdig färg eller fabrikstillverkade penslar att köpa. För att tillverka färg måste man ha kunskap om pigment och hur man skulle riva dem samt kunskap om bindemedel. Att tillverka penslar krävde också yrkesskicklighet.
På Åland vet vi inte om det förekom något dekorationsmåleri bland allmogen på 1600-talet eftersom föremålsbeståndet från den tiden i stort sett utplånades under Stora Ofreden 1714-1721. Troligen omöjliggjorde de skorstenslösa husen ett rumsligt dekorationsmåleri och det enda man dekorerade var insidan av kistlocken – kistorna var på den här tiden viktiga förvaringsmöbler.
Rökfria stugor
Under 1700-talets andra hälft återhämtade ekonomin sig i landskapet och välståndet tillät sådan lyx som dekorationsmåleri. Skorstenen blev dessutom vanligare och gjorde att de sotiga rökstugorna där röken från eldstaden leddes ut genom en öppning i taket övergavs. Uppkomsten av kemiskt tillverkade färgpigment gjorde också att måleriet utvecklades.
Eftersom allmogemålarna aldrig signerade sina verk kan man kanske tro att det skulle vara omöjligt att identifiera dem och attribuera verk till dem. I min magisteravhandling som jag gjorde på 1980-talet var just detta huvudmålet – att beskriva dekorationsmåleriet, klassificera det och om möjligt även identifiera mästarna. Genom att jämföra föremålsbeståndets utbredning i tid och rum med kyrkoarkivens uppgifter om målare lyckades detta. Det var ett enorm spännande pussel där bitarna föll på plats.
Fruktmålaren
I inventeringen av hundratals dekorationsmålade föremål i museers och privatpersoners ägo kunde man ganska snart urskilja olika stilar. En grupp föremål från främst 1770-talet utmärkte sig genom det stora inslaget av bär och frukter i den målade dekoren. Typiska och lättigenkännliga är päron och äpplen i mönstret, likaså vinbärsliknande bär. Jag gav under inventeringen denne målare arbetsnamnet ”Fruktmålaren”. I hans dekor återkom ofta också den breda tulpanen med flera smalflikiga kronblad. Åratalet och ägarinitialerna på kistor och skåp är viktiga i attribueringsarbetet.
Fruktmålarens sätt att före årtalet skriva ut en förkortning för ”anno” – latinets ord för år – var även signifikativt. Beträffande Fruktmålarens verksamhetsfält så verkar han ha varit aktiv på hela Åland, men en viss koncentration av föremål till Lemland kan skönjas.
I Lemlands kyrkoräkenskaper omtalas båtsmannen Hjerström som målare. Han är troligen identisk med båtsmannen Johan Petter Gjerström (1736-1790) i Wessingsboda. Det var vanligt att båtsmän hade hantverk som bisyssla och särskilt måleri. Eftersom Gjerströms levnadsdata och boningsort sammanfaller med Fruktmålarens verksamhetsfält och -tid är det lockande att se honom som Fruktmålaren.
Expressionisten
Betydligt säkrare är identifieringen av den så kallade ”Expressionisten” som den från Stockholm inflyttade avskedade soldaten Aron Gustaf Liljeros.
Expressionistens dekorationsmålade föremål förekommer i landskapet under åren 1773-1782. Hans möbelmåleri karaktäriseras av snabb penselföring och ett expressivt uttryck. Ådringen på hans möbler är dramatisk och spegelfälten i möblerna pryds av enkla blomsteruppsättningar där blommorna har fem-sex kronblad. Bladen är oftast spetsiga och svagt böjda. Inslaget av vitt är markant och färgen är pastöst (tjockt) pålagd.
Hans måleri hittas på hela Åland, men en viss koncentration till fasta Åland och Eckerö är märkbar. Målaren G.A. Liljeros omnämns i kyrkoarkiven från 1774 till 1782. Han uppges 1782 som utflyttad till Borgå socken i Nyland. Liljeros dokumenterade verksamhet i landskapet sammanfaller således exakt med den period Expressionistens mönster förekommer på Åland.
Prisbild och vård
Vad ska man då göra med ett dekorationsmålat föremål? Svaret är ”så litet som möjligt”. Man bör absolut inte lacka eller fernissa möblerna. Om dekorationsmåleriet hotar att flagna eller krackelera är det bäst att kontakta utbildade konservatorer. Det man kan tänka på är att förvara föremålet på lämpligt sätt – undvik torr centralvärme, undvik fuktiga och instängda utrymmen där möbelmasken trivs. Undvik även att placera möbeln i direkt solljus.
Värdering av åländska dekorationsmålade föremål är vansklig eftersom det inte finns någon prisstatistik att titta på, men Åland brukar följa utvecklingen i Sverige och där är priserna igen på väg uppåt. Ett stort ståndskåp i mycket gott skick, målat av Liljeros, såldes i fjol i antikhandeln för omkring 800 euro vilket väl kan betecknas som ett skäligt och till och med moderat pris.
Det finns skäl att återkomma till ämnet och de viktigaste 1700-talsmålarna på Åland: Gustaf Pilou, Mats Österman och Erik Zetterman.
Text och foto: Kjell Ekström
Källa: ”Klockor på locket, Folkligt möbelmåleri på Åland” av Kjell Ekström. Utgiven 1989 av föreningen Ålands Vänner. Tack till Sven-Erik Jansson för hjälp med uppgifter om ursprungliga ägarna till föremålen på bilderna.