Markus Åkerfelt är född lumparlänning och känner att då är han det hela livet trots att han i dag bor i Östernäs i Mariehamn. Han arbetar som vaktofficer vid Kökar sjöbevakningsstation och har hela skärgården som arbetsfält och vid behov även EU:s yttre havsgränser.

– Det har resulterat i fem turer i utlandstjänstgöring i Grekland hittills. 

Han tycker att han har ett drömjobb eftersom han tycker om vatten, båtar, teknik, att göra samhällsnyttiga uppgifter, hålla ordning och reda och så vill han hålla fysiken i skick.

– Vill man däremot ha dagliga rutiner från måndag till fredag, lediga helger och inte kan tänka sig att stiga upp mitt i natten för ett uppdrag i mörker, kyla, vind och vågor får man göra något annat.

Markus Åkerfelt har varit inblandad också i den tredje sektorn genom engagemang inom IFK friidrott och Ytternäs Hem och Skola.

– Med vänstra handen är jag med på ett litet hörn i Röda Korset. Tyvärr ser jag att folk inte är beredda att engagera sig så mycket i ideella verksamheter. rrrrr då det nog till stor del är en fråga om prioriteringar, säger han.

Markus Åkerfelt beskriver sig själv som en rastlös människa eftersom det blir båtar och vatten både på jobb och ledig tid. Varje gång han har för många projekt så bestämmer han sig för att försöka minska på dem, men det löftet håller inte länge.

– Om jag vuxit upp senare, så hade jag säkert fått någon ”bokstavskombination”, som så många andra 70-talister, som inte analyserades desto mera.

En social person

Markus Åkerfelt tycker om att bygga och renovera på huset och stugan.

– Ibland bygger jag lite åt vänner och bekanta. Jag byggde tidigt en stuga, som nu sålts. Det ger mig mer tid för att renovera nästa stuga i Lumparsund, som nu får offgrid-lösningar, för att tillgodose dagens behov. Hamn och brygga ska nu färdigställas i första hand, sen får man se var det slutar.

Markus Åkerfelt är en social person, med stort socialt nätverk, men han trivs även med att vara för sig själv.

– Jag tycker det är roligt och trivs när man kan hjälpa folk, om det sen kommer till att bygga något, ge blod, eller sila stamceller ur blodet, vilket jag fått äran att göra i Helsingfors åt någon okänd sjuk mottagare, då jag matchades i registret för det.

Han anser också att han inte uträttat några stordåd, men han försöker få barnen att förstå att de ska göra saker hellre än att inte göra saker.

– Så länge de är snälla med alla och inte gör något direkt illa eller olagligt. För det är så man skapar minnen, för vem kommer ihåg det man inte gjorde.

En dag utan något fysiskt jobb, eller träning, känns lite som en bortkastad dag för Markus Åkerfelt eftersom han inte direkt uppskattar för mycket jobb vid dator.

– I mitt tycke känns det inte som jobb, fast det är ofrånkomligt i dagens samhälle.

Han har sprungit några halvmaraton, men tycker att han ligger för lite på vägarna för tillfället för att det ska locka med flera halvmaror.

– Men vem vet, man kan inte vila sig i form hur länge som helst.

Slår ett slag för gubbigheten

Markus Åkerfelt slutade med motorcyklar efter en frontalkrock med sin femte motorcykel, där ryggskenan i mc-jackan sannolikt var hans räddning från invaliditet

– Då sa min ömma moder att nu räcker det med motorcyklar. Vilket passade bra när man redan haft brutna ben i fötter, knäckta revben som punkterat lungan, spräckt trumhinna och opererat knä. Men nu är cirkeln sluten, när sonen och hans kompisar har verkstad med sina tvåhjulingar. Där hjälper jag gärna till att skruva lite, bara de inte pysslar med allt för hårda trimningar. Det finns en del ”första gången-upplevelser” i livet som man inte glömmer, och sin första motorcykel är en av dem.

Om något år hoppas han att kanske dotterns gäng hänger där i garaget tillsammans med honom.

Markus Åkerfelt passar på att slå ett slag för gubbigheten när han nu närmar sig 50.

– Det är för att jag hellre ringer eller gör ett fysiskt besök i stället för alla webb-enkäter och servicebegäran på nätet. Som 50-åring ska jag behålla morgontidning i pappersformat, vila middag oftare, börja snarka högre, låta folk tala till punkt med ordning, och ge mig själv en till tatuering i present.

Markus Åkerfelt tycker att det är roligt med folk som ”snöar in sig på något”.

– Kanske man borde börja rosta och mala sina egna kaffebönor eller något sådant eller kanske rent av skaffa en traktor, eller vad man nu förväntas göra som gubbe med rötter i Lumparland, säger han.