”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” ”Nåd från herren Jesus åt alla.” Så börjar och slutar Bibeln. Och däremellan ryms hela vår gemensamma kristna tro. Och där ryms berättelsen om familjen Jean Banyanga och Laura Nubaha och deras fantastiska resa i dubbel bemärkelse från Rwanda till att nu vara en familj i Eckerö, där Jean är präst. Hammarlands församling ingår också i hans arbete. Laura arbetar vid Solgården, Eckerö kommuns äldreboende och deras fyra barn finns i dagiset Nyckelpigan, i Eckerö grundskola och i högstadiet i Jomala. En sak jag fann positiv bör nämnas från början. Då det var dags att lära känna denna familj och det märktes att barnen var mycket tillsammans – trots åldersskillnaden – frågade jag på vilket språk de umgås med varandra. Svenska naturligtvis, svarade Jean. Med kännedom om andra inflyttade familjers språkbruk kan jag säga att ordet ”naturligtvis” inte gäller så ofta. Helt klart är ju att om integration skall lyckas, så har språket en övervägande roll i fortsättningen.
På Åland finns enligt ÅSUB inflyttade från över nittio länder och det talas över sjuttio språk bland dessa människor. Men för att utbildningen och integreringen i samhället skall lyckas, så är allas vårt gemensamma språk en förutsättning för att det här skall gå bra.
Det som blev så fascinerande för mig var Jeans berättelse vid evangelieföreningens möte då han och Maria Boström samtalade om familjen Banyangas resa genom livet och som nu har placerat dem i Hammarland och Eckerö och hur Jean kom till tro på den religion som vi bekänner oss till. I Afrika, som är en mycket stor kontinent, finns flera religioner representerade: Islam, katoliker, protestanter, hinduism, anemister, med flera och även ateister.
Född i kyrkan
Familjen har flera namn, även om vi för enkelhetens skull håller oss till Banyanga. Namn i Afrika kan mera än hos oss betyda olika saker och då förstår man hur viktigt namn kan vara. Barnen heter Lambert, 15 år, Gaélle, 13 år, Nathalie, 9 år och Elisée Nubaha, 5 år. Jean är uppvuxen på landsorten. Hans familj hade en stor gård med mycket djur. Kort sagt, de var välbärgade.
De gick i kyrkan på det sätt som är vanligt i deras omgivning. Laura kommer från en prästfamilj. Hon är uppvuxen med gospel och annan sång och dans och körsång i kyrkan.
– Jag är född i kyrkan, skrattar Laura.
Det som kom att prägla Jeans liv fullständigt hände då han var tolv år gammal. Han var tillsamman med kamrater och simmade i en flod. Plötsligt fick han något orent i ögonen, som blev sjuka och han märkte att han började se dåligt. Hans ögon blev alldeles röda. Synen försämrades tills han var helt blind. Att vara blind är för vilken människa som helst ett svårt tillstånd och för Jean var händelsen bedrövlig.
– Tänk dig att då du skall äta och du måste famla efter matskålarna för att hitta något att stoppa i munnen, säger Jean.
Det räcker. Han behöver inte säga mera för att man skall förstå åtminstone graden av svårighet. Föräldrarna tog honom med till ett sjukhus, där han fick medicin, men det hjälpte inte. Fadern tog honom med till ett annat sjukhus för att få vård, men efter undersökning sade läkaren: ”Pojke, du kommer aldrig att se mera.” Det gick ett år utan att Jean kunde se någonting, bara känna sig fram.
Synen kom tillbaka
En evangelist kom till deras hemby och pappan tog med Jean till ett möte. Han som var ledare sade att om där fanns någon som var sjuk, ville han be för denne.
Pappan tog med Jean till evangelisten som frågade: ”Vad har hänt?” Han fick höra berättelsen om att Jean hade varit blind ett år efter att ha fått ögonen förstörda av orent vatten. Evangelisten lade sina händer på Jeans huvud och sade: ”Gode Gud, låt Jesus komma till Jean och hjälp honom.”
Vid det tillfället fick Jean sin syn tillbaka. Jean begärde att han skulle få följa med evangelisten för det under som hade skett, men han sade: ”Du skall inte följa mig. Du skall följa Jesus som gett dig din syn tillbaka. Det är inte jag som har botat dig, men följ Jesus.”
Jean började gå mera i kyrkan än vad han gjort tidigare. Han började sjunga med i kören och blev döpt. Många människor i hans by kom till tro genom det som hade skett med Jeans ögon. Han tänkte att han borde bli präst. Det blev han inte genast, men efter studentexamen började han arbeta med fattiga barn och barn som efter inbördeskriget var ensamstående. Han blev klasslärare och under de åren predikade han också om sin religiösa tro. I Afrika tar det många år att nå studentexamen och ofta arbetar de studerande något år innan de fortsätter studera. Från 1996 och fyra år framåt arbetade Jean med barn inom en organisation som heter Compassion International. Sedan flyttade han till Uganda, Kampala, och började studera teologi. Nu kom nästa stora händelse i hans liv. Det är som ett färgsprakande fyrverkeri.
Till Finland
Jean kom i kontakt med en kvinna, som blev mycket förtjust i honom. Hon tyckte att han var en fängslande personlighet.
Kvinnan var gift och hennes man var också teolog. Hon sade att hon var gift, men om hon inte varit det, så skulle hon frågat Jean om han ville gifta sig med henne. ”Men”, sade hon, ”jag har en lillasyster som bor i ett annat land långt borta, tror du att du kunde gifta dig med henne?” Jean hade tidigare fått en ingivelse, som han sade - från Gud – att han skulle komma att arbeta i ett land som är långt, långt borta. Han sade åt kvinnan att han behöver tala med Gud om giftermålet. Systern heter Laura och hon har flyttat till Finland. Ett land som Jean inte visste något om, men han förstod att det var avlägset. Jean frågade om Laura också kände Jesus. Ja, vad den saken gällde så var de på samma våglängd. Laura hade varit i Finland sedan 1996. Lauras syster ordnade kontakten och de började skriva till varandra. Sända brev och fotografier. (Laura sade i dag att hon fängslades av Jeans vackra handstil. Och jag har just gjort samma iakttagelse.) Kontakterna blev djupare och 2003 kom Laura tillbaka till Uganda och Jean och hon gifte sig. I juli 2004 kom Jean till Finland för första gången. Till det lilla landet, långt borta som Gud hade förberett honom på. Laura hade två bröder i Närpes och många bekanta. Där fick de en kyrklig vigsel.
Laura arbetade vid Folkhälsan i Helsingfors och Jean började studera svenska vid Borgå Folkakademi. Han träffade biskop Erik Wikström som bjöd på middag och de blev ganska naturligt att diskutera teologisk utbildning. Jean sökte till Åbo Akademi, men språkmässigt var studierna för svåra. Han kunde för lite svenska. Han reste till Sydafrika i stället. År 2009 blev han magister i praktisk teologi. Han kom tillbaka till Finland och arbetade inom åldringsvården i Helsingfors för att förtjäna pengar och fortsätta sina språkstudier.
Text
Torbjörn Sjöblad
Berättelsen om familjen Banyanga/Nubaha fortsätter i morgondagens tidning.