Helena Eriksson är uppvuxen bland djur och odlingar på en liten bondgård i Svinöby i Lumparland. Hon fick tidigt hjälpa till i gårdens sysslor.

– Jag tyckte inte alls om utearbetet. Jag hade en dröm om att bli barnskötare. Men till det fanns det inte pengar och jag visste inte heller var jag i så fall skulle gå i skola, säger hon.

Hon gick i Lumparlands folkskola och mera studier blev det inte förrän hon började arbeta på Lillstugan 1970. Men barn hade alltid varit något som Helena Eriksson tyckt om. Hon jobbade en tid som barnflicka i Mariehamn.

– Några vintrar jobbade jag också som barnflicka på Djursholm i Stockholm. Men sommartid ville jag vara på Åland.

När hon sedan gifte sig och skaffade familj byggdes huset vid Knorringgränd i Mariehamn. Där skötte hon om både sina egna och andras barn samtidigt som hon tog hand om sin mamma som bodde med familjen.

– Det var alltid barn hemma. Barnens kompisar och andra. Det var en hel del som jag tog hand  om och såg till att de fick mat, säger hon och ler.

Drömmen blev sann

Hon hade dagbarn en tid innan hennes egna barn blev så stora att de klarade av att sköta sig själva. Då fick hon jobb vid dagiset Lillstugan.

Drömmen om att bli barnskötare blev sann efter så många år. Det ordnades nämligen en utbildning till barnskötare som Helena Eriksson nappade på.

På Lillstugan arbetade Helena Eriksson fram till pensioneringen.

– Jag trivdes väldigt bra på Lillstugan, säger hon.

Helena Eriksson var även engagerad i ungdomsföreningen i Lumparland medan familjen bodde där.

– Det fanns inte några flickor med i föreningen då. Jag var med och hjälpte till, bakade och gjorde lite annat. Jag minns en gång då jag skulle hämta överblivet bröd efter en fest. Det åskade och regnade så jag var nästan riktigt rädd, säger hon.

Hon var även intresserad av att resa och hon har gjort en hel del bussresor. Bland annat till Zell am See där hon gärna åkte skidor.

Förutom resorna sjöng Helena Eriksson i kör. I Mariehamns pensionärskör Moderatokören var hon med sedan den startade och innan dess sjöng hon i kyrkokören och Vivakören.

– Nu för tiden gör jag inte så mycket. Jag pysslar med min blommor och så spelar jag rummykub med några vänner.

Bullerbyn på sommaren

Tidigare tillbringade Helena Eriksson en hel del tid på sommarstugan.

– Varje sommar var det full fart. Där fanns barn och barnbarn samt kusinerna till barnen. Det fanns tre stugor med släktingar. Det var som i bullerbyn.

Hon har fortfarande kontakt till hembyn där syskonbarnen bor.

– Min dotter ska bygga stuga på tomten jag har där.

I dag bor Helena Eriksson i en lägenhet på Strandgatan. Där har hon bott i ett par år.

– Efter att jag sålde huset så flyttade jag till Köpmansgatan. Där trivdes jag väldigt bra. Vi hade så fin grannsämja och alla kände alla. Men då lägenheten skulle säljas flyttade jag.

Hur känns det att fylla 90 år?

– Hemskt. Jag har så ont i ryggen. Men samtidigt är jag tacksam över att jag fått leva ett så långt liv. Jag har hunnit vara med om mycket, säger hon.

Helena Eriksson tycker att det värsta med att bli gammal är att många vänner går bort.

– Jag tycker att jag bara gått på begravningar. Det är så ju äldre man blir desto färre vänner har man kvar. Men jag är glad över att jag kan klara mig själv.

Till födelsedagen har hon bakat småbröd.

– Men det blev bara två sorter. En sort heter Beatas kakor och dem bakar jag efter mammas recept.

Födelsedagen firar hon med öppet hus på Nypongränd.

» Födelsedag 90 år

Helena Eriksson

Namn: Helena Alexandra Eriksson.

Född: Den 30 september 1931 i Lumparland.

Bor: I Mariehamn.

Yrke: Pensionär.

Familj: Tre barn, fem barnbarn och ett bonusbarnbarn, två barnbarnsbarn.

Intressen: Blommor, spela rummykub, familjen, tidigare dans och sjunga i kör.

Firar: Firar på Nypongränd 2 mellan klockan 14 och 18 med öppet hus på födelsedagen.